Mrs. Stockholm

Jag gick och la mig lite efter sju imorse. Vi hade kuddkrig. Och jag kämpade för mitt liv.
Förolrade mig i slaget mellan Norpon och Lejon. Så du tog mig i din famn och sen
somnade vi. Jag sa "du måste vara här." och jag sa "ont i magen, värm den" och du la
snällt din arm om min mage och värmde den. Och du frågade om det gjorde mycket
ont, vad det var för ont. Precis sådär innan du blundar och koncenterar dig på att somna.
Och du lät mig ha tv:n på en stund för att jag ville somna till den. Du lät mig sova på din
arm efter att ha förlorat ett krig. Jag älskar dig för det. Älskarälskarälskar dig för alla
de små sakerna du gör för mig. För sättet du frågar "vad för ont?" och för att du låter mig
sova på din arm utan att det är besvärligt.
Det är så svårt att förklara.

<3<3<3


Igår chattade jag! Mmm! Nu tycker säkert en del det låter jättenördigt, en del tycker nog
det låter som "jaha, det gör jag varje dag.." och en del bli kanske förvånade eller känner
det som en bekräftelse. "För det visste ni ju hela tiden, alla gör det men ingen säger nåt".
Men nej. För det här handlar inte om onani. Jag chattar inte. Jag var i princip beroende av
det när jag var mellan tolv och fjorton. Då var det det jag levde för. Jag spenderade hela
sommaren när jag var tolv år, vid datorn och med Kattis i telefon. Nu i efterhand så skrattar
jag när jag tänker på den sommaren. Men det va fan häftigt. Jag träffade massa människor
från chatten den sommaren, jag smög ut på natten för att träffa dom eller för att bara kunna
prata i telefon med Kattis. Och då var sånna saker så otroligt stort. Så ofattbart viktigt.
Det går inte att förklara.
Men så igår när jag, konstigt nog, var vaken runt tre, fyra på natten, så gick jag in på en
gammal chat och hittade Anders. Väldigt otippat och ändå tippat. Hans nick stod kvar
i listan precis som vanligt, det gjorde några andras också men dom var ju inte lika trevliga.
Dom sa bara "eh, ja, jag är alltid här. och vem fan är du?" typ när jag frågade om du verkligen
va samma stenofiler som för sju år sen.

Vad jag ville komma till var att jag är glad att jag gick in där igår natt och satt där till frammåt
sju på morronen. Och jag är glad att jag fick byta några ord med Anders och att han kom ihåg
mig och jag är glad att allt var som vanligt där.
För er är det bara en chat, ett forum, en sida med massa osammanhängande text, tolvåringar
som har c-6, pedofiler som raggar småbarn.. För er är det så sakligt. Men för mig var det
en hel liten värld. Och igår var det som om jag åkte igenom den världen med bussen påväg
hem mitt i natten typ. Det var bara kul att se. Även om jag inte åker tillbaka dit med bussen,
väljer en annan väg hem nästa gång, eller om jag sitter där varje natt i smyg utan att våga
säga det. Så är jag ändå glad att jag åkte den vägen.

Det är dessutom lite laddat det här med nördvarningen i att chatta. Det betyder liksom att man
inte har några andra kompisar. Att chatta är det enda man gör och att på chatten så ljuger du
om din identitet för det är en självklarhet! För du har ingen i verkliga livet som skulle duga.
Så du måste ljuga.

Jag ljuger om att jag inte kommer ihåg allt som hände på chatten, och jag ljuger när jag
säger att jag inte var besatt av det då.