Mrs. Stockholm

Jag kom hem från Joantan igår vid elva. På centralen träffade jag Angel och Johanna och dom övertalade mig till att följa med dem ut. Så med en stor resväska och i mjukiskläder gick vi ut, på hot comapny. Snuskigare ställe får man fan leta efter, men efter några öl så spelade ingenting någon roll.
Och ingenting var så skönt som när Jonatan sa "Fan va kul att ni ska gå ut, älskling! Ha det så kul, och hälsa alla! Ta hand om dig! Ha roligt ikväll." För det betydde verklgen allt för mig just då. Att någon peppar mig, stöttar mig och bara är där. Säger att det jag valt är bra, inte ifrågasätter eller tycker att jag borde göra något annat. Det är fånigt, det är näst intill skämmit, men att någon säger "Du gör rätt nu" är mer värt än något i världen.
Jonatan är mer värd än något annat i världen.

Vid tre på väg hem träffade vi så mycket människor och jag kommer inte ihåg ett ända namn. Vi sjöng Carola - Främling på tunnelbanan med två tjockisar, klädde på en 25-årig jättesöt tjej hennes kappa hon tappat. Och vi åt McFlurry på McDonalds med en hemlös.
"Men vad gör du här? Gå hem"
"Jag är hemlös"
"Oh, får jag följe med dig hem?"
"Du är hemma hos mig.
Jag kunde inte blivit mer satt på plats eller stummare än i den sekunden när han sa, att jag redan var i hans hem. Och jag tänkte att han äger oss alla, han äger hela Stockholm. Allting är hans hem.



Amie come sit on my wall.