Mrs. Stockholm

Jag vet inte alls vad jag ska säga. Eller skriva. Men jag är glad. Och lugn. Och glad. Och glad..
Det va längesen jag var så här lugn. Jag tror det kan varit Stockholmsresan som gjort det.
Jag lärde mig att ha kul, fullt ut. För det hade jag verkligen, hela helgen. Jag träffade underbara
människor, och även om dom inte kände för att göra det jag kände för eller inte va på samma
humör som mig, så hade jag kul. Jag sket i att det blev stressigt på fredan, och jag sket i att
träffa en del människor jag skulle träffat på fredan för att verkligen hinna vara med Empa.
Det är värt att prioritera bort saker för att hinna med saker.
Och på lördagen så sket jag i att gå upp, jag sov så jävla skönt i Empas säng. Och jag struntade
i att höra av mig till allt och alla. De som ville träffa mig fick väl ringa själva då. Och på lörda kävllen
struntade jag i att ia va grinig som fan och gnällde, jag struntade i att Mia va aspackad och skrek
och jag sket totalt i att det va typ femtiminus ute eller när jag kom hem. Ingenting spelade någon
roll för jag va i Stockholm, och ingen kunde förstöra det för mig heller.


Tack Empa, för att du gjorde min helg helt underbar. Jag har inte haft så kul på jävligt länge.
Jag behöver dig för att skratta, jag behöver dig för att vara lugn. Du ger mig något jag tar
emot av väldigt få.
Tack Jenny för att du ringde på söndakvällen och höll mig sällskap en stund. Jag saknar dig
så äckligt mycket. Och jag hoppas att du kommer hit snart, till mit kaos.
Tack Tomas för att du höll mig sällskap på vägen upp till Stockholm! Fira jul med oss i år<3
TACK JONATAN<3<3<3 För att du är så fucking jävla underbar, för att du står ut med mig när
jag bara är tjock och grinig, när jag är ego och självisk, när jag slår på dig och skriker,
när jag skiter i saker, när jag inte ätit på hundra år och förvandlas till Pruskeluskan! Jag tänker
inte be om ursäkt, men jag tackar dig för att du är du och för att du står ut med mig.