permobilmongo.
Jag vill inleda detta inlägg med att i förväg be om ursäkt för det ni kommer läsa, för min åsikt och mitt icke eftertänksamma uttryck. Mer än så kan jag inte säga.
Jag hade lunch på jobbet, var jätteglad för Emelie hade pratat massa om Mary Kay och det verkar så jävla roligt. Jonatan är lagom positiv inställd till det men jag sprudlade av glädje. Jag var på topptopptopp!
På lunchen var jag påväg till Stångåstaden för att hämta en tapetbok, så på vägen tillbaka stöter jag på en spanjor i permobil som började tilltala mig. Jag tänkte att han ville ha hjälp med något eller ville säga hej, vad som helst. Min naturliga reaktion var inte att bara gå förbi och ignorera, det är inte så jag är uppbyggd.
Så till sist tackar jag ja till fikan, hjälper honom in och sen börjar det. Han tar fram sina kreditkort, det var fler kort än jag har pengar på kontot! Så jävla många kort på precis allt du kan tänka dig. Varenda jävla affär i Linköping, varena Galleria och Köpcenter, varenda bank.. Allt.
Sen ger han mig två papp att köpa en tårta för, jag skämdes ihjäl när jag bad om den största tårtan dom hade på stället, och inte ville ta med den. Så dom skar fint upp den stora tårtan och jag klämde i mig en halv bit till hans malande om hur sexig jag var, om pengar, om allt han skulle köpa till mig, om hans andra assistent Amanda som bara glider runt i kortkort, om hans handikapp, om spanien, om pengar pengar pengar och pengar.
Jag visste inte hur jag skulle hantera det. Han hade sån sne syn på kvinnor och skev relation till kärlek. Så jag satt kvar, jag vet inte varför. Jag tyckte inte ens synd om honom, jag vet inte nu i efterhand. Just då var det så intressant att höra honom prata bara, för han är, oundvikligt, en väldigt speciell människa med väldigt spännande levnadssätt. Han trodde verkligen på att bara för han led av en sjukdom så var kärlek, närhet och trygghet uteslutet för honom.
Till slut kom jag loss, när min mobil ringt sju gånger. När jag ätit halva tårtbiten. När jag fått hans nummer, mobilnummer och msn. Då staplade jag ut på gatan alldeles skakig och ringde Jenny. Och då kändes allt lättare, för hon fick mig att skratta bort det. Hade hon varit där, då hade det varit en annan sak. Ingen annan än hon hade kunnat förvandla permobilmongot till något komiskt.
BTW. Manuel, Jonatan är min enda kärlek. Och han är mer värd än alla dina kreditkort, pengar, parfymet, mobiler, kläder, kortkorta kjolar och hotell.
Jag hade lunch på jobbet, var jätteglad för Emelie hade pratat massa om Mary Kay och det verkar så jävla roligt. Jonatan är lagom positiv inställd till det men jag sprudlade av glädje. Jag var på topptopptopp!
På lunchen var jag påväg till Stångåstaden för att hämta en tapetbok, så på vägen tillbaka stöter jag på en spanjor i permobil som började tilltala mig. Jag tänkte att han ville ha hjälp med något eller ville säga hej, vad som helst. Min naturliga reaktion var inte att bara gå förbi och ignorera, det är inte så jag är uppbyggd.
Så till sist tackar jag ja till fikan, hjälper honom in och sen börjar det. Han tar fram sina kreditkort, det var fler kort än jag har pengar på kontot! Så jävla många kort på precis allt du kan tänka dig. Varenda jävla affär i Linköping, varena Galleria och Köpcenter, varenda bank.. Allt.
Sen ger han mig två papp att köpa en tårta för, jag skämdes ihjäl när jag bad om den största tårtan dom hade på stället, och inte ville ta med den. Så dom skar fint upp den stora tårtan och jag klämde i mig en halv bit till hans malande om hur sexig jag var, om pengar, om allt han skulle köpa till mig, om hans andra assistent Amanda som bara glider runt i kortkort, om hans handikapp, om spanien, om pengar pengar pengar och pengar.
Jag visste inte hur jag skulle hantera det. Han hade sån sne syn på kvinnor och skev relation till kärlek. Så jag satt kvar, jag vet inte varför. Jag tyckte inte ens synd om honom, jag vet inte nu i efterhand. Just då var det så intressant att höra honom prata bara, för han är, oundvikligt, en väldigt speciell människa med väldigt spännande levnadssätt. Han trodde verkligen på att bara för han led av en sjukdom så var kärlek, närhet och trygghet uteslutet för honom.
Till slut kom jag loss, när min mobil ringt sju gånger. När jag ätit halva tårtbiten. När jag fått hans nummer, mobilnummer och msn. Då staplade jag ut på gatan alldeles skakig och ringde Jenny. Och då kändes allt lättare, för hon fick mig att skratta bort det. Hade hon varit där, då hade det varit en annan sak. Ingen annan än hon hade kunnat förvandla permobilmongot till något komiskt.
BTW. Manuel, Jonatan är min enda kärlek. Och han är mer värd än alla dina kreditkort, pengar, parfymet, mobiler, kläder, kortkorta kjolar och hotell.
Kommentarer
Trackback
