Mrs. Stockholm

Jag kan inte släppa det. Varför kan jag inte släppa det för?!
Det gör mig arg. Arg att du skulle få förstöra så mycket för mig.
Du river så mycket. För mycket. Mer än jag kan hantera.
Du river upp allt Tommy gjorde när jag var liten,
du river upp allt pappa sagt, allt mamma aldrig gjorde.
Du kastade in mig i väggen och jag slungades tillbaka i
tiden och var sju år igen.
Sen paniken över det du gjorde mot Jenny, den är obeskrivlig.
Att vara sju, hjälplös och helt utan kontroll över någonting,
helt utan psykisk och fysisk kraft, är obeskrivligt skrämmande.
Du tog dig friheten att beröva mig den, du tog dig makten att
använda ditt fysiska övertag. Och jag vet inte vad som fick dig
att ge upp, vad som gjorde att du landade i badrummet och
hängde ut med huvudet ut i hallen.

"Ta det lugnt nu, och gör inget dumt. Vad du än gör,
så var rädd om dig själv."

Idag, och igår, och morgonen efter där på lördagen, och imorgon.
Nej, aldrig. Du kommer inte ihåg att jag sa det till dig, när du kikade
ut genom springan i dörren till badrummet. Och du kommer inte ihåg
när du pressade dig ner över oss när vi försökte sova, när du slemmade
ner hela Jennys kind, när du nästan tog strypgrepp.
Men din blick från bilderna säger allt.

Jag är rädd när jag går på stan, när jag ser någon som liknar dig,
Jag är rädd när någon tar tag i mig, om mina händer, för att dra mig
upp eller när  Jonatan kittlar mig. Jag är rädd när någon större än mig
kommer upp bakom mig och skrämemr mig.
Jag är otrygg när jag ska sova och springer efter Jonatan som en svans.
Han är mitt enda skydd nu. Min enda trygghet.
Och samtidigt känns det så fånigt. Vad finns det att vara rädd för? Han är
inte sån egentligen, det var en annan han som gjorde det. Det var en
annan värld då. Och han bor i Göteborg, långt härifrån. Han vet egentligen
inte vem jag är. Men att en människa kunnat ta sig styrkan att göra så
mot mig, får mig att tro att vem som helst kan göra det. När som helst.
Hur som helst. Mot vem som helst. Mot mig.