Mrs. Stockholm

Jag bara älskar att bo i Linköping, samtidigt som jag hatar det. Stockholm är fan aldrig finare än det är på hösten, när man åker över Gullmarsplans bron till Skanstull för att köpa muffins på Muffinshuset och springa ner på mammas jobb och låna pengar. Och löven flygger i luften och hela världen färgas röd, gul, brun, orange och eldfärgad! Ingenting tränger igenom min tjocka halsduk, den skyddar mig, och solglajjorna gör mig annonym. Här är jag trygg.
KRRRSSCCCCH! STOPP!
Jag är inte här, jag är inte där. Jag är in Linköping. Instängd på ett kontor. Med halvfeta och älskvärda varelser som pratar i telefon hela dagarna, går hem till flickvännen/pojkvännen/ungen eller mamman och äter köttbullar och mackaroner till middag. Som troget ringer sina 300 samtal per dag och tjänar ändå inte mer än garantilönen. Här inne är jag instängd, och här skyddar dom mig från omvärlden. Här är jag trygg. Här kan jag studsa runt i mina klackandestövlar och vara hur jävla glad som helst över att Jonatan och jag hade superbra sex igår, eller skitsne över att posterna vi ringer på på jobbet suger pung. Och jag älskar det. Jag älskar Linköping och Nygatan, buss 213 som tar mig igenom Gamla Nyköping och bort till Ryd. Jag älskar Ryds Allé och Pizzeria studenten med den underbara tanten i kassan som skrattar värre än gamla tanter i filmer ni vet.

Och bara för jag är så upptagen med att sakna Stockholm och älska Linköping, med att sakna sommaren och älska hösten, så glömmer jag bort allt annat. Jag har inte pratat med Jenny på allt för länge, igår fick jag hennes sms och ändå gick jag inte in på msn så vi kunde prata. Vafan håller jag på med? Jag kan inte bara ringa henne när jag har tid, när det passar mig, när jag inte gör något roligare. När jag har tråkigt på jobbet eller när det kör ihop sig i mitt huvud. Har jag alltid varit sån eller är jag sån nu bara, eller har jag blivit sån nu? Jag vetifan vad jag håller på med i alla fall.
Jag är rädd för att ha för mycket kontakt med Angelica, Empa, Julia, Elin, Vero, Jen, Fredde, Robert, Jenny, Mina och Elias, för då inser jag hur mycket jag saknar dom. Förlåt, men det är så det ligger till. Det låter helt skevt och konstigt, men jag pallar inte trycket, BREEE! Och jag ska skärpa mig. Jag ska höra av mig och jag ska visa att jag bryr mig, att jag finns kvar fast jag är i Linköping. När jag får lön den 25:e ska jag börja hälsa på alla mycket oftare och jag ska ringa eller skriva till er oftare nu. Bara hålla kontakten. Jag ska ta reda på vafan det är som gjort att jag inte gjort det tidigare, och ändra på det. Förlåt.


I love you all for all that you are, and for all that you´ve gave me<3