Mrs. Stockholm

Älskade, älskade mormor. Käraste, varmaste mormor. Saknade, glada mormor. Min varmhjärtade barndomsvän. Älskade du. Jag hade velat dela allt med dig. Fått veta allt om ditt liv, hört alla dina tokiga historier. Smakat alla dina godaste recept på bullar och kakor, druckit tusentals koppar kaffe med dig och suttit timtals i ditt knä.
Men nu vet jag varken ut eller in längre.
Frysmart, mormor? SVT 1 och SVT 2, mormor? ICA-glass en fredagkväll mormor? När föll allt isär? Och hur kan någon tillåta att Min älskade, käraste mormor att ha det så. Det skär i hela mig, mormor. Och sedan morfar. Stora, starka morfar. Morfar som kan allt, vet allt, har svar på allt. Morfar, med det stora modellskeppet som har tagit flera flera år att bygga. Men som aldrig kommer bli klart.

Och jag vill inte, vill inte, vill inte åka och hälsa på dig, morfar. Förlåt. Jag kan inte säga mer än förlåt, och låsa in mig i mig själv. Men jag vill inte, vill inte, vill inte se dig ligga där i sjukhussängen. Eller sitta vid ett skabbigt fikabord inne på "avdelningen" och dricka sunkigt kaffe. Jag vill inte det. Förlåt mig för det. Men jag vill inte.




- Would it be the same, if I saw you in heaven?