Mrs. Stockholm

Jag såg precis ett tv program om en liten flicka som hette Chloe, hon led a leukemi och var runt 12 år när hon dog av sjukdomen. Hon orkade inte kämpa längre. Genom hela programmet handlade det om hennes sjukhusbesök, hur hon lades in, flyttades mellan avdelningar, läkare som ställde diagnoser och om hennes mammas sorg. Det handlade om hur henne liv sett ut tidigare, hur det hade förändrats och dom filmade henne i hennes sjukhussäng.
Vid ett tillfälle sa hon "Everybody who doesn´t have to be in here, would you please go out..?". Läkarna såg att hennes värden sjönk och det stormade in människor i rummet, och hon bad dem gå ut. Några gick ut, såg det ut som, men kameran stannade kvar.
Dom intervjuade hennes mamma som vart hårt tagen av hela sitatuonen, de fick veta att hennes biologiska pappa kunde donera blod och benmärg till henne. De testade allt, hon fick även blod som man lagrat från nyfödda barns magsträngar. Det gav resultat effter många veckor, men sedan fick ännu en infektion i kroppen och hon orkade inte.
Men innan hon dog, precis efter hon fått se resultat i blodkropparna, började hon bli blind och döv. Det var någon form av bieffekt, som jag förstod det. Hennes hörsel och syn skulle bli nedsatt, men hon sa själv att hon aldrig uppfattat det själv och att ingen pratat med henne om det. Så hennes mamma satt i sängen hos henne och försökte trösta henne och sa "Baby, it´s gonna be okey.. We´ll fix this, the thing is that you´re here with us now. You are still alaive, and that´s all we need. We´ll get through this." Men Choloe bara grät. Hon hörde knappt sin mamma röst.
Men hon svarade "Is this worth it?" och hennes mamma övertalade henne om att det är värt det. Det är värt att Chloe ska ligga i en sjukhussäng större delen av sin barndom, att hon ska slussas från avdelningar och sjukhus, att hon ska få en ny doktor i veckan och att främmande människor ska tala om för henen varannan vecka att hon ska dö för det inte finns någon donator och varannan vecka att hon kommer överleva för det finns hopp. Det är värt att Chloe ska bli döv och blind, att hon ska genomlida behandlingar och vara konstant svag och kräkas. Det är värt det, för att hennes mamma inte ska förlora sin dotter.
Vi hade nog alla handlat precis så som Chloes mamma gjorde i den sitauationen, som pushade sin dotter till att fortsätta kämpa. Men hennes mamma återberättade den dagen då Chloe inte orkade mer, och sa "She said that this is bloody ridiculous! I feel like I need to die, mum.. Is it okey?" och det är det här som gjorde mig upprörd.
För hennes mamma svarade "Yes, darling. It´s okey..." och hon beskrev det som att hon var tvungen att säga att det okej. Som att det var en uppoffring, som att hon inte riktigt visste vad hon skulle säga till sin dotter.
Men för mig är det en självklarthet att varje människa ska få bestämma över sitt eget liv, sjuk eller inte, gammal eller ung, kille som tjej, dotter eller son. Det spelar ingen roll. Ingen vasrelse på denna jord ska behöva fråga om lov, om det är okej att gå nu. Om det är okej att jag inte orkar kämpa längre. För då är det dessutom som att hela sjukdommen blivit som en tävling, och hon kämpar för sin mammas skull, men när hon inte orkar längre så måste hon fråga om det är okej först.

Det är självklart att Chloe inte ville dö, hon ville aldrig vara sjuk, hon ville inte lämna sin mamma, hon ville ju leva. Det är självklart. Men hela progammet framställde det som att det var så synd om Chloes mamma som förlorat sin dotter, inte om Chloe som kämpat mot en sjukdom men dött. För när det handlar om döda individer, och man ska försöka återspegla deras sista år, så bör det göras med respekt och inte ur en synvinkel som gör det tragiskt. De ska hyllas och det ska synas att "den här människan var verkligen stark, hon kämapde och klarade det i flera år, men tyvärr så dog hon. vi saknar henen, och hon är en otrolig förebild" inte som att "hon kämpade för sin mor, men hon klarade det inte."

Det är svårt att förklara. Men det gjorde mig riktigt arg. För det var så respektlöst framställt.