Mrs. Stockholm

Alexander, Alexander, Alexander. I MISS YOU!
Du är så pure, så liten och ändå så stor. Det går inte att förklara nånting i det här inlägget utan att det låter som att " jag är vuxen nu, och jag kommer minsann ihåg p åden gamla goda tiden när jag var lite liten som du.." men så vill vi ju inte ha det. Nej, nej, nej.
Jag ville bara komma fram till att när jag va 15, så hade jag the time of my life och allt va bara så jävla roligt. Jag vill vara 15 igen. Om fem år kommer jag inte se någon skillnad på 15 och 19 som jag är nu, då komemr dom åren smälta ihop antagligen. Men just nu, just idag, känns det som att det är stor skillnad.
Kan vara för att vi fick elräkningen idag på 500:-, för att vi ska gå till jobber imorrn, för att jag ska börja plugga för att kunna få ett vettigt jobb och måste ta ansvar för det HELT SJÄLV, och det kan också vara för att jag är min egen mamma nu. Det finns ingen annan som städar efter mig, som tvättar mina kläder, som ser till att det alltid finns mat hemma, som kramar mig fast jag inte vill ha en kram, som säger åt mig att gå å lägga mig när jag är trött fast jag inte vill gå å lägga mig, som påminner mig om saker jag glömt bort fast jag säger att JA, JAG VET, och en mamma som jag aldrig riktigt hade men som ändå skulle föreställa en mamma.
Jag saknar bara den mamma-delen där min mamma tog ansvar för saker, så jag slapp göra det. Inte den mamma-delen där hon skulle vara ett berg att luta sig mot eller där hon älskade mig no matter what, för det var hon ju aldrig.
Men jag saknar att slippa ansvara för allting, att slippa tänka. För slutar jag tänka i fem minuter, då kanske jag glömmer nåt viktigt, typ tvätt-tiden, betala räknningarna, ett möte jag ska på, åka till jobbet, handla, städa, mata shibbi, diska, laga mat.. osv. Och okej, jag är den som brukar tänka för mig själv att SO WHAT om jag glömmer det, vad jag kan göra idag kan jag säkert göra imorrn också. Men nu är det inte så längre.

Jag vill helt enkelt bara ha Alex här för han gör mig happyhappyhappy, han ger mig energi och jag blir helt flipprig omkring honom för jag vill bara höra om allt han gör, om han flickvän, om skolan, hur det är hemma, om ALLT! För då får jag i några minuter nicka och le, lägga huvudet på sne och tänka tillbaka på alla nätter vi drog runt i Överum och smällde smällare, vi slog sönder saker, hängde utanför Blombergs, pizzan, satt hemma hos nån å bara satt, kollade på tv, snackade. Den där tiden då man inte gjorde ett skit, ingenting, frö det fanns inget å göra, fast det ändå va så viktigt och skönt, att få göra ingenting. Som en socialdragkraft.

Om jag fick välja så skulle jag vara 15 igen där mitt största problem var om jag inte fick åka till Jonatan en helg. För då insåg jag inte riktigt heller att, åker jag så åker jag. Vad ska dom göra? Men nu kan jag tänka så för nu bestämmer jag själv, men att få bestämma en sån sak själv är  inte riktigt värt alla räkningar och alla måsten.


Ge mig ett normalt jobb, ge mig en heltidsanställning och bra månads lön. Ge mig pengar och ett hembiträde. Och en magiskdryck så Jonatan kan gå upp på morronen.


Ge mig Alex.