Körsbärsdalen.
Brothers and sisters feel fine, it's the time of your lives! ...It's the time of your lives...
No sound, no sound..! Like this feeling you've found, like this feeling You've found.
Ingen levande varelse i världen kan förstå hur jävla trött jag är på allt nu. Jag är så jävla trött på att det känns som om att allt går emot en. Det låter så otroligt klyshigt och deppigt, så fånigt. Men det finns stunder och perioder då allt känns skit. Speciellt idag. Speciellt nu. Jag vill bara gråta, men det går inte mer. Till slut tar typ.. vattnet slut i kroppen eller nåt och jag vill bara spy. Kräkas upp allt i kroppen och hoppas på att klumpen i magen också kommer ut.
Jag är trött på att söka jobb och efter jobb, få hem ett brev ibland om att "tyvärr var det många sökande och vi har valt att inte gå vidare med din ansökan." och jag är trött på att skriva mail om hur positiv och glad jag är till arbetsgivare som skiter i vilket för de redan antagligen tillsatt tjänsten.
Jag är trött på att betala 13 spänn på bussen för att åka in till stan och göra bort mig i butker när jag söker jobb, för dom kommer ändå aldrig ringa upp igen. Jag är TRÖTT på att vakna varje morgon och veta att det bästa som kan hända idag är att det är sol ute, inget annat kan jag hoppas på. För jag vet att den här dagen kommer jag ändå inte få ett jobb heller, inga pengar, ingen resa till Stockholm, ingenting. Tiden står stilla, och det är helt okej om man trivs i sini tillvaro medans tiden står stilla. Men just nu vill jag bara härifrån, bort från allting för jag vet att vart som helst är fan bättre än här.
Och så jävla mycke begär jag väl inte? Jag begär bara att få en normal vardag. Gå upp sju varje morgon, gå till jobbet, få min lönecheck, träffa en kompis, käka middag med Jonatan, bada på kvällen och kolla på tv. Plugga lite och festa lite. Betala räkningar och städa. SVENSSON! VANLIGT! DUGLIGT! LYCKLIGT! HELT OKEJ!
Jag vill kunna säga det när någon frågar hur jag mår, hur mitt liv ser ut, hur min tillvaro är. Inte tänka "allting suger, du råkar inte vilja byta liv med mig?" och sen svara "Jo, det är bara bra. Finfint! Haha!"
Jag har slut på leenden. Och det händer inte mig så ofta. Jag brukar repa mig rätt fort. Men nu känns det verkligen hopplöst, meningslöst och totalt uppgivet. Jag orkar inte ens försöka för det finns ingen mening med det. DET GÅR JU ÄNDÅ INTE!
Det enda som fungerar idag är Empa. Jag saknar henne så otroligt mycket. Ingen förstår. Jag går sönder, i tusen bitar. Och vem plockar upp mig då? Vem kan hitta alla skärvor och vem har ett tillräckligt starkt lim? Fan.
Ge mig något som tar mig någonstans.
No sound, no sound..! Like this feeling you've found, like this feeling You've found.
Ingen levande varelse i världen kan förstå hur jävla trött jag är på allt nu. Jag är så jävla trött på att det känns som om att allt går emot en. Det låter så otroligt klyshigt och deppigt, så fånigt. Men det finns stunder och perioder då allt känns skit. Speciellt idag. Speciellt nu. Jag vill bara gråta, men det går inte mer. Till slut tar typ.. vattnet slut i kroppen eller nåt och jag vill bara spy. Kräkas upp allt i kroppen och hoppas på att klumpen i magen också kommer ut.
Jag är trött på att söka jobb och efter jobb, få hem ett brev ibland om att "tyvärr var det många sökande och vi har valt att inte gå vidare med din ansökan." och jag är trött på att skriva mail om hur positiv och glad jag är till arbetsgivare som skiter i vilket för de redan antagligen tillsatt tjänsten.
Jag är trött på att betala 13 spänn på bussen för att åka in till stan och göra bort mig i butker när jag söker jobb, för dom kommer ändå aldrig ringa upp igen. Jag är TRÖTT på att vakna varje morgon och veta att det bästa som kan hända idag är att det är sol ute, inget annat kan jag hoppas på. För jag vet att den här dagen kommer jag ändå inte få ett jobb heller, inga pengar, ingen resa till Stockholm, ingenting. Tiden står stilla, och det är helt okej om man trivs i sini tillvaro medans tiden står stilla. Men just nu vill jag bara härifrån, bort från allting för jag vet att vart som helst är fan bättre än här.
Och så jävla mycke begär jag väl inte? Jag begär bara att få en normal vardag. Gå upp sju varje morgon, gå till jobbet, få min lönecheck, träffa en kompis, käka middag med Jonatan, bada på kvällen och kolla på tv. Plugga lite och festa lite. Betala räkningar och städa. SVENSSON! VANLIGT! DUGLIGT! LYCKLIGT! HELT OKEJ!
Jag vill kunna säga det när någon frågar hur jag mår, hur mitt liv ser ut, hur min tillvaro är. Inte tänka "allting suger, du råkar inte vilja byta liv med mig?" och sen svara "Jo, det är bara bra. Finfint! Haha!"
Jag har slut på leenden. Och det händer inte mig så ofta. Jag brukar repa mig rätt fort. Men nu känns det verkligen hopplöst, meningslöst och totalt uppgivet. Jag orkar inte ens försöka för det finns ingen mening med det. DET GÅR JU ÄNDÅ INTE!
Det enda som fungerar idag är Empa. Jag saknar henne så otroligt mycket. Ingen förstår. Jag går sönder, i tusen bitar. Och vem plockar upp mig då? Vem kan hitta alla skärvor och vem har ett tillräckligt starkt lim? Fan.
Ge mig något som tar mig någonstans.
Kommentarer
Trackback
