Mrs. Stockholm

Jag samlar på mig bra minnen, och sprar fina stunder. Liksom försvarar dom i magen. Som en bra magkänsla. Som små fjärilar. Så dom finns där, dagar som dom här. När det spöregnar och jag är blöt upp till knäna. När jag glömde lunchlådan och måste springa till affären i regnet på rasten. När jag vet att jag måste vrålstäda när jag kommer hem, fastän jag redan nu är trött innan dagen ens börjat.

Hela helgen har Rutger<3 hjälpt mig bära över möbler till nya lägenheten. Vi har burit över tre flyttkartonger, ett soffbord, en tv bänk, en tv, en badrumshylla och sen köpte vi färg och gardiner också. Jag är bara så jävla nöjd med allt! Det kommer bli så snyggt. Det ÄR så snyggt. Och Rutger är så jävla underbar som står ut med att bära möbler i spöregn bara för att. Som står ut med att köpa pizza åt mig när jag blir på dåligt humör för jag är hungrig, bara för att.

Kom och hälsa på så fort ni kan. Jag saknar er. Och lite stolt är jag nog allt. Över allting faktiskt.
Jag tänkte på det igår, innan vi somnade, älskling. Hur det kommer vara på tre månader, eller ett år kanske. Att jag nästan hade bestämt mig för att vi skulle ha tröttnat på varandra då, och gå på rutin, och bråka om allt. Växa isär. Men så kom jag på att varför skulle det vara så? Varför skulle det någonsin behöva bli så?


Det ska aldrig få bli så. Jag ska göra allt, för att det aldrig ska behöva vara så.