Mrs. Stockholm

En sån väldans bra dag idag. Bara snälla gäldenärer i telefon, lite trögtänka kanske men snälla mot mig. Den enda problemet var att jag presenterade mig som Lennart. Men det var nog ingen som märkte. Och att min frus hjärta har blivit lite mörbultat. Helt i onödan. Varför kan inte en del tänka till lite ibland istället för att bara tänka på sig själva? Jag tror dessutom, att i själva verket, så är de flesta rädda för att tänka till. För att tänk om man bråkar och har det svårt emellan åt, och tänker efter, och då  kommer fram till att det är värt det. Att det är värt att ta sig igenom det där svåra. Alla dom där onödiga bråken. Tänk om man kommer fram till att man måste ge upp en del saker för att verkligen sata. Det vore ju läskigt att bli motbevisad, mot en själv. Att inse att man behöver någon väldigt väldigt, skrämmande, mycket. Då är det mest smärtfria och enkla att bara "göra slut på det" istället. Få det överstökat. Ja, för någon annans skull då förstås. Jag tänker ju inte erkänna att det är för min egen skull. För min egen bekvämlighet.
Jag önskar min kärlek räckte till åt alla. Att all kärlek jag vill och kan ge till Ruttan, skulle kunna räcka och tillfredsträlla, lugna och uppfylla alla andra jag bryr mig om. Men så fungerar det inte. Även om den hjälper, så uppfyller den inte allt det andra, som bara en viss person, kan ge till en annan.