Mrs. Stockholm

Jag är så trött på att oroa mig. På att alltid måla upp hemska senarion i huvudet. På att alltid fråga om du har pengar, om du klarar dig, vad du tänker göra härnest. För det finns inga svar. Det är inte det att jag är rädd för svaren. Prata med mig. Säg som det är, om det är något. Men det finns inga svar.

Jag har stillat mig nu. Funnit mig i tanken. Blivit vän med att det faktiskt inte är mitt fel. Att jag inte kan påverka dina beslut, ditt liv, dina val. Ingen annan kan förutom du. Och jag måste tänka efter, riktigt noga, innan jag tvingar mig på dig. För hade jag varit du, hade jag bara velat slita mig själv ur min egen kropp, samtidigt som jag hade velat att någon bara fångade upp mig, kramade om mig och löste allt åt mig. Och samtidigt, som jag bara hade velat fortsätta. För ingenting spelar någon roll. Jag tror jag förstår dig. Och det är nog det som är så meningslöst. För vafan ska jag med det till?