TORSDAG.
Jag ska sova hemma själv idag, för första gången på flera veckor. Nästan månader. Det är nästan nervöst. Rutger är i Tjällmo, en släkting till honom gick bort igår och hans mamma ville ha sällskap inatt och imorgon. Det är så svårt för mig att relatera till för min släkt är inte lik någon annan. När en släktning går bort, så vida det inte är mor- eller farföräldrar, eller syskon eller mamma/pappa, så har jag jättesvårt för att engagera mig.
Jag har så svårt att förstå. När en människa jag knappt känner, knappt träffar mer än någon gång om året och som jag aldrig hade pratat med om det inte vore för att vi råkar vara i samma släkt, försvinner. Märker jag det? Jag har inte märkt det om inte någon talat om det. För mig, personligen, är det väldigt svårt att se det sorgliga.
Jag har full förståelse och gör mitt bästa för att stötta de som sörjer, för dem stod kanske närmre den här personen. Men jag själv, blir kvar i något tomrum mitt emellan. Jag vill inte fejka sorgen heller. Och heller inte rakt ut säga att jag skiter i.
I vilket fall. Rutger åkte till Tjällmo och sover kvar där. Ikväll ska jag tvätt. Imorgon ska jag jobba fastän jag skulle ha varit ledig. Jag tyckte det var lika bra, om alla andra jobbar och Rutger är i Tjällmo så kan jag lika gärna jobba som att sitta hemma och uggla.
Det vore fint om alla tänkte så bara...
Jag vet inte om Sofie och Jonatan ska komma över idag. Vi får se hur vi gör. Om jag ska ringa dom. Eller bara ta ett långt bad, springa ner till tvätten då och då, göra chokladpudding och kolla på L word. Egen tid. Kvalitéts tid med mig själv. We´ll se.
