Mrs. Stockholm

Jag brukar alltid säga att "Jag är inte den som är den", och nu har jag börjat fundera på varför. För det första är det ett otroligt fult uttryck, för det säger inte så mycket. Visserligen är det kanske det som är själva poängen. Jag låter som en gammal gubbe som försöker vara lustig när jag väl säger det, men misslyckas även katastrofalt eftersom det verkigen inte är roligt. Och jag är ingen gammal gubbe.
Men jag tror kanske att jag säger det för att det är komiskt för mig, att säga det just för att det är ett sånt självgott och fult uttryck. Så jag fortsätter nog ett tag till.


I vilket fall. Och som sagt. (För att inleda stycket sådär fult). Jag brukar som sagt alltid säga att jag inte är den som är den, men nu är jag nog det ändå. Jag är nog den som är den. För jag klagar för mycket. Förra veckan jobbade jag månadag, var ledig tisdag, sedan jobbade jag onsdag, torsdag, fredag och lördag. Jag jobbade 11 timmar om dagen två gånger och annars 9 timmar om dagen, varje dag till 22:00.
 Jag gnällde konstant lite sådär undertryckt. Jag sa det inte bokstavligt men alla visste att jag tyckte det var jobbigt och ville ha cred för det jag gjorde. Fast jag i själva verket gjode det som alla andra gör hela tiden: jobbar. Så nu vill jag göra en dementi, be om ursäkt.

Förlåt för att jag klagat. Jag borde ha hållt käft. För det är vad jag tycker alla andra ska göra. Att gnälla är okej, men man ska alltid veta att det är förbannat jävla onödigt. För gnälla gör man när något är lite jobbigt, prata ut gör man när något är hemskt jävla svårt. Och jag gnällde. Vilket innebär att det faktiskt inte kan ha varit såå väligt jobbigt, och därför onödigt att ta ut över andra.
Jag har nämligen en bestämd åsikt om att negativa känslor, som inte är speciellt svåra att hantera själv, inte ska ta plats i vardagen för det smittar bara av sig. Vilket är ondöigt och själviskt av mig att gnälla om.