FREDAG.

Som ni kanske redan vet, jag är oslagbar.
Jag far hellre frammåt mot min vilja, än jag vänder.


Det har gått ett år nu. Sen jag satte mig på bussen till Tjällmo för att träffa Rutger. För exakt ett år sedan, vid den här tiden, gick vi av bussen vid Yxhultsvägen. Jag hade en gammal smörgås i väskan för jag tagit med mig matssäck, trodde jag skulle åka till världens ände och tappa bort mig. And so I did. I din famn gick jag vilse någonstans.

Jag är Sofie evigt tacksam. Och Linkan, I owe you one.

Kommentarer

Berätta din hemligaste hemlighet!

Hur stavar du ditt namn?
Troru jag kommer komma ihåg dig?

E-postadress: (publiceras ej)

Var bloggar du?

Talk to me!

Trackback
RSS 2.0