Mrs. Stockholm

Jag ska köpa nya solglsögon. Men vill vänta tills dom nya modellerna kommer.
Hur som helst ska dom va stora.
Och jag håller med Kalle Schulman om att det inte är okej att använda solglasögon än.
Det är för kallt, även om solen skiner, så är det för kallt för att tro att man kan
glida runt i solglajjor. Plus, att bögig som jag är, så håller jag med honom om att
ska man glida runt i solglajjorna så ska det åtminståne va av årets modeller.
Och dom har inte riktigt kommit än, så lägg undan dom gamla. Vänta in dom nya.

Är det okej att vara fjortis? Är det lugnt liksom, som livsstil, beteende, utseende osv. Vad fjortis är som definition tänker jag inte gå in på. Det är en disskution som är uttjatad för länge sen.
Jag utgår därför från mig själv och mina egna värderingar.

Tycker ni att det är okej att knalla runt i för små byxor, för att visa stringtrsorna?
Är det accepterat att prata med för högröst för att andra ska höra när man vrålar om sitt sexliv och fyllor i telefon på bussen hem?
Står ni ut med dessa människor som vräker ur sig personangrepp efter förolämpning med argumentet "jag gör vafan jag vill! skit ner dig!"?
Är det verkligen nödvändgt att ta crapiga cam-kort på sig själv med superdålig upplösning, bara för att visa upp sina tuttar/magrutor?
Och framför allt, hur kan man vilja var störande och dessutom tro att det är "sån jag är! och jag tänker inte ändra mig för nån annan!"?
Att dricka tills man spyr fem sex gånger, ligga med en okänd person, lägga ner alla pengar man har på cider och spy jordgubb, är det verkligen roligt?

I´ve been there. And I can tell that it is so NOT.

En annan faschinerande sak jag kom på, varför stava ord helt mongo? Varför byta ut alla o:n mot å:n? Varför säga/skriva han iställer för hans (ex: jag ska träffa han sen, iställer för jag ska träffa honom sen)? Varför blanda stora ochsmå bokstäver? Varför byta ut s mot z, v mot w? WHY WOULD ANYONE DO THAT!?

And I can tell you why..


För det är roligt! Det är kul när andra kollar snett, det är kul med uppmärksamhet som man själv kan kontrollera. Den där lilla fjortisen i för små kläder med mammas stringtrosor, kan vilken dag som helst välja att ta på sig kläder i sin egen storlek och sina egna hederliga bomulls trosor. Anytime. Men väljer bort det sistnämnda alternativet.

Och därför tror och tycker jag att det är helt okej att vara fjortis. Det är okej att vara störande, fulsnygg och exploanterande. Och det är okej att störa sig på dem små liven.





FjjÅÅÅrTïïïZZzzzz MååSTeN:
För små ögonbryn
För mycket parfym
Alltid cider på fyllan
Stringtrosor
Vita byxor
Massa kajal
Pipig, högljudd röst
Störande ringsignal
Tuggummi
Ego-kort
Bomull i bh:n
Fejkad, misslyckad hårfärg

Min lista kan göras lång.. vill ni lägga till något?

Tack för en otroligt bra blogg, mycket hjälp och alltid snabba svar!
Och tack Jen för att du tipsade mig om det.
Inte för att min blogg är ett praktexmpel av hur bra det kan bli,
men jag är stolt över att ha åstakommit något på egen hand.
Och med "på egen hand" menar jag, att jag (detta låter dumt)
har lyckats läsa instruktioner från designadinblogg.se och
sedan gjort själv. I vanliga fall när jag ska göra saker jag aldrig
gjort tidigare, och som är totalt främmande för mig, så sitter jag
och ropar på Jonatan om hjälp. Men inte denna gång!
För första gången jag gick in i "Redigera stilmall" så var det
som att någon skrivit massa saker på franska blandat med siffror.
Men nu fattar jag... lite. :D

Tänkte en lugn kväll.
Sen tänkte jag poker kväll och nya människor.
Och jag tänkte, wtf. Skiter i vilket.
Nu tänker jag vin.
Snart tänker jag fest.
Efter det kommer jag inse, misslyckat försök.

Så istället tänker jag, hanging by a moment.

Kom tätt intill, so I can shake you.

Mitt huvud går i tusenbitar och mardrömmarna från inatt hinner ikapp. Nackspärr, spänningshuvudvärk och magont. Ta mig härifrån? Jag längtar till sängen, din varma kropp mot min och dina lugna andetag.
Shake me.

Idag är fan en bra dag, för solen sken och jag är glad. Och du vet, jag gjorde inte ett piss, hade sådär lagom ångest för det. När jag satt i solen och rökte kände jag klumpen i magen växa "dumma dumma elliot som inte gör det hon ska. nu kommer knytnävsslagen i magen. ett till... bara ett litet till." och där satt jag och hånskrattade åt mig själv.

Men det gööör inget. Ingenting alls. Så oskyldigt likgiltig idag.
Och bråkat har jag gjort, med Angelica.
Och saknat också, speciellt Empa.
Jag har hunnit springa, till spårvagnen.
Träffat underbara människor, däribland Emelie.
Jag har hunnit shoppa, och då var det godis samt läsk.
Men framför allt har jag hunnit njuta idag, av solen, skratten och allt det här fina som finns, du vet.

Tänk om alla jävla dagar kunde va så här fruktansvärt obetyande bra.





Och detta är hur jag hade sett ut som pinuppa, sägs det.
Vetifan ens varför, men det snackas ju ute på byn. WTF.

Såhär skulle jag sett ut om jag var en anime-manga-tjaffs figur (:
Just so you know.


För övrigt äre finfint väder idag, och jag är happyhappyhappy.
Dagens schema:

Plugga & Städa Morgonen
Engelska B 14:00 - 15:30
Jobba i Norrköping 16:00 - 21:00
Träffa Viktor 21:00 - 22:00
HEM 22:00


Wanna join? <3

Mitt ben har somnat, och jag är skithungrig.
Men jag kommer inte härifrån, för mitt ben har ju somnat,
och det kittlas så fort jag reser mig upp.
Mitt ben viker sig under mig när jag försöker stödja på det,
för det har ju somnat.
Och jag är hungrig.

Ibland suger det att vara jag.
Men det är bra också. För jag har risgrynsgröt och Aquatini i kylen.


Men vad hjälper det, när benet har somnat?

Det fina med natten som var, är att vi lagade middag sju på morronen när vi kommit hem från sjukhuset.
Och det fina  med det var att det inte gjorde ont igen.

Jonatan väckte mig tio över två, och sa att det gör ont. Han sa inget mer. Men jag såg ju på honom hur han krampade, vred på sig samtidigt som han bara ville ligga stilla och slappna av. Och när jag väl vaknat till liv själv, och inser att jag inte kan göra något så blir jag livrädd. På två sekunder har jag stängt av datorn, tv:n, mata shibbi, lagt ner allt i min handväska, släckt alla lampor och ringt en taxi. Jag har ingen aning om hur lång tid det tog, eller vad jag egentligen gjorde. Men det är knas hur man tänker i vissa situationer.
So off we go.

När vi kommer dit kan man ju tro att akuten är stängt. Jag tror aldrig jag sett någon arbeta så långsamt. Herregud. Dom ignorerade Jonatan när han försökte förklara vad som gjorde ont, dom svarade inte på frågor, det tog dom över en timme att få tillbaka blodprovssvar, för att sedan komma in och säga att alla värden såg bra ut.
Så när vi sitter i undersökningsrum 13 och väntar, så kommer det in stormandes en bredaxlad, hårig man, men mellanösteuropeiskt ursprung. Han pratar med hög röst när han ställer sig två millimeter från Jonatan:
- Är det du som har ont!?
- Eh.. jaaa...
- Gör det ont att sitta?!
- Ja, det gör skitont då..
- Mhmm..mhhh.. jaa, juste..mh.
Mumlar farbror mupp-doktorn för sig själv. Och så ställer han sig bakom Jonatan och ger honom fyra fem knytnävslagg i ryggen där han har ont. Och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.
- Du ska få smärtstillande. En spruta voltaren här. Den minskar krampen i muskeln.
Och jag trodde han skulle få den i muskeln, på stället där han hade ont.. Men det slapp han.
Och i nästa sekund stormar farbror mupp-doktorn ut ur rummet och kommer aldrig mer tillbaka.

Vi satt där i tre timmar och väntade, för att få ge blodprov och få en smärtlindrande spruta.
Inte en jävel pratade med oss och förklarade vad som pågick, varför det gör ont, varför man får njursten, om smärtan kommer tillbaka när sprutan slutat värka, om det är något vi ska tänka på.. Ingenting.

Och sen kommer en läspande idiot till läkare in och säger att vi kan gå. Mhm. Tack. Ett recept på voltaren och en liten klapp på huvudet. Tack&Hej.

Älskade, älskade mormor. Käraste, varmaste mormor. Saknade, glada mormor. Min varmhjärtade barndomsvän. Älskade du. Jag hade velat dela allt med dig. Fått veta allt om ditt liv, hört alla dina tokiga historier. Smakat alla dina godaste recept på bullar och kakor, druckit tusentals koppar kaffe med dig och suttit timtals i ditt knä.
Men nu vet jag varken ut eller in längre.
Frysmart, mormor? SVT 1 och SVT 2, mormor? ICA-glass en fredagkväll mormor? När föll allt isär? Och hur kan någon tillåta att Min älskade, käraste mormor att ha det så. Det skär i hela mig, mormor. Och sedan morfar. Stora, starka morfar. Morfar som kan allt, vet allt, har svar på allt. Morfar, med det stora modellskeppet som har tagit flera flera år att bygga. Men som aldrig kommer bli klart.

Och jag vill inte, vill inte, vill inte åka och hälsa på dig, morfar. Förlåt. Jag kan inte säga mer än förlåt, och låsa in mig i mig själv. Men jag vill inte, vill inte, vill inte se dig ligga där i sjukhussängen. Eller sitta vid ett skabbigt fikabord inne på "avdelningen" och dricka sunkigt kaffe. Jag vill inte det. Förlåt mig för det. Men jag vill inte.




- Would it be the same, if I saw you in heaven?

sol, sol sol IDAG! äntligen. nu äre vår serru. mhm-aha. mhmahamhm! and im so happy happy happy. inte mycke kan förstöra min slapp-varasjuk-tvätt-dag idag! mwihi.
och du, vero. VERRE! du ska fan veta att jag VILL till stockholm, more than anything. och snaart kommer jag dit och bajsa dig i armen i sidan. och allt blir sådär jävla bra som det ska va. OH YES!

hejra.

Mh. Efter samtalet idag, baby, om hur andra ser dig, så insåg jag hur lite jag talar om för dig hur jag ser dig. För vissa saker, ja, det har vi ju diskuterat förut, behöver man inte alltid säga till alla. Dom behöver inte alltid höra det, om vad jag tycker och tänker osv. Men det kan också ta överhanden, och göra så att man inte säger något alls. Och glömmer bort att säga alla dom bra sakerna. För lika väl, som en del idioter, och du vet vilka jag menar, kan sitta och tro sig ha rätten att peka ut alla ens dåliga sidor och verkligen trycka på ömma punkter med flit, så borde jag ha samma rätt att peka ut alla dina bra sidor och puscha dom starka punkterna att bli ännu starkare!
Precis som vi sa, vid övergångstället vid torget, där din skola ligger, när vi va på väg till ett café (som va stängt), att varför jobba på dom dåliga sidorna när man har bra sidor? Jobba på dom bra sidorna, och bli grym istället för halvbra på allting.

Och nu, till själva poängen.
Älskade, vackra, underbara Jen. Jag tycker du har en fantastisk fantasi, väldigt livlig och ja... orginell. Du är väldigt nyskapande, tänker positivt, tittar upp i himlen och inte ner i marken. Du är öppen, lättsam och gör människor glada väldigt lätt. Det jag tycker allra bäst om hos dig är att du är så äkta och rent, du är ärlig och precis. Inte pretansiöst eller sårande, utan bara glasklar.

Jag uppfattar dig som väldigt medveten om dig själv, om dina brister och dina fördelar. Du vet vad du är bra på, och du vet vad du behöver jobba på för du pratar mycket om det och om dig själv. Du speglar dig väldigt mycket i andra, och kan ta kritik likaväl som en komplemang. Och framför allt, så är du en sån jävla bra vän. Det låter som en fet klysha, men du är verkligen det. Du ger ärlig kritik, ger många synvinklar, kan säga emot, kan säga åt mig att tänka efter, och du stöttar i alla situationer. Det finns inte en ända gång jag pratat med dig och sen lagt på och inte känt mig gladare och mer motiverad till saker. Inte en enda gång jag varit ledsen och pratat med dig, och du tröstat mig för du är så uppmärksam. Du frågar och rotar tills du får veta om allt verkligen är bra, och får du inte reda på det så skriver du, ringer du och tar reda på det ändå. Du visar verkligen att du bryr dig.

Och som andra säger om dig att du måste ta hand om dig själv istället för andra, det håller jag inte med om. Det låter konstigt nu, som om du ska ta hand om mig istället. Men jag tycker mer att du måste låta dig bli omhändertagen. För ingen varken vill eller kan ta hand om sig själv. Det är inte så vi är uppbyggda, inte så vi fungerar.

Du är en sån stor njutare av livet, av mat, av att ha roligt, av allt du tycker om. Du ger det tid att växa till något vackert och stort, och sedan njuter du av det. Och det älskar jag hos dig. För när man är med dig, då blir varje dag speciell och varje stund njutbar. Solen skiner starkare, vinder blåser mer uppfriskande och skrattet är ärligare.


Allt jag ville säga var egentligen bara att jag saknar dig.

Jag orkar inte ens förklara.
Men madrasserna i våra sängar ligger uppåt helvete.
Det luktar mögel i köket.
Det ligger glassplitter i diskhon.
Hö över hela vardagsrumsgolvet.
Disk ö v e r a l l t.
Räkningar, papper, post också, överallt.
Frysen är tom.
Inställt soc möte.
Kylen luktar öl.

Men jag har dammsugit, sopat, torkat golv, tvättat, plockat glas, torkat ur kylen, tvättat badkaret, skurat handfat och toalettstol, plockat fimpar.. osv osv..
Och när jag ber om hjälp med att diska så.. HA! Varför skulle någon hjälpa mig med, och allra främst. Varför skulle människan jag bor med hjälpa mig med det. Så dumt. Dessutom, är det inte ännu sjukare att säga "be om hjälp" när vi båda bor här? Men hurfan ska man annars uttrycka det. Det är inte hans sak att städa, för han orkar inte. Och orkar inte han, ja, då slipper han väl då. Men orkar inte jag så.. ja, jag slipper ju. Men vem vill leva i mögel lukt med mat som smakar öl och bland fimpar och glassplitter.

So.. on top of all this ställer soc in sitt möte idag. Tack.


- Surfittan.

Idag hade vi ett möte inbokat med Linda på Socialkontoret. Det har tagit sen i December för dem att ens kunna boka in ett möta, och hon har sagt att vi ska få in pengar till hyran, räkningar, mat osv flera gånger. Men inget har hänt. Inget brev, inget telefonsamtal, inget möte. I N G E N T I N G. Så börjar man undra vad dom egentligen sysslar med på Socialkontoren här i Sverige.
Jag gick upp med Jonatan imorse, han åkte till jobbet och jag kunde inte somna om så jag satte mig å väntade på att tiden skulle gå tills jag skulle åka in till Linda då. Men så ringer min mobil, skyddat nummer (av nån anledning så ringer dom från Socialkontoret alltid från skyddat nummer till mig. För det är ju inte så att jag har min egen handläggares nummer.. nejnej.. absoluuut inte. Idioter.) och det är Linda i luren. Mm-m
L: - Heej Eliana! Det är väl Eliana..? Hej!
(Nej, jag svarar "hej det är eliana" fast det inte är jag. idiot.)
E: - Jo, det är jag.
L: - Hej! Det är Linda, från Socialkontoret, er handläggare..
(Ja, jag vet att det är du. Vem annars har den där torra röster, vem annars skiter i att presentera sig själv innan man frågar vem man pratar med och VEM ANNARS skulle ringa från skyddat nummer.)
E: - Hejsan!
L: - Hej Eliana!
(Få denna långa Hälsnings-vänliga skiten att ta slut!)
E: - Heeeej......
(Jag orkar inte mer!)
L: - Jo, vi har ju ett bokat möte idag klockan ett, eller hur?
(NÄHÄÄÄ! Äre så!?)
E: - Jaa.
L: - Men nu är det så att Socialkontoret här i Linköping har blivit bomhotat, och då måste vi kanske utrymma alla lokaler så det är lite dumt om du kommer hit å sen måste vi utrymma alltihop. Så vi kanske skulle kunna boka om mötet?
(Håll dig för skratt, håll dig för skratt!!)
E: - Ehmm. Hrm.. Hah.. Okej. Aah, jo. Vi kan boka om mötet. Brukar ni bli bombhotade eller?
L: - Nja, det händer ju. Och då kan vi inte ta emot besökare såklart. Men tisdag, funkar det?
E: - Okeeej. Jo, tisdag blir bra serru.. Runt elva, tolv?
L: - Elva bilr bra. Jag sitter förresten och går igenom ert ärende nu! Det ser ju riktigt bra ut, eller dåligt kanske man ska säga. Hehe.
(HE - HE på dig också, LindaBinda!)
E: - Jasså?
L: - Ja, så jag kan nog föra över era pengar för Januari i alla fall. Så får ni dom åtminståne.
(JA! Åtminståne.)
E: - Ja, det vore ju bra.
L: - Jamen visst, Eliana! Då säger vi så! Tack så mycket!
E:- Tack hej!

Puuh. Äntligen slut. Men ja, bombhot. OMFG! Nu förstår jag vafan Socialkontoren sysslar med här i Sverige. Dom blir bombhotade, utrymmer sina lokaler för en HEL dag och.. tar en kaffe.

Jag vill vara precis sådär glad som bara jag kan vara. På mitt egna sätt. När varje steg jag tar studsar och varje ord jag uttalar kvittrar. Jag vill vara sådär sprudlande lycklig, så det smittar av sig på allt och alla. Så otroligt nöjd med allting bara, jag vill vara den som säger att det löser sig, för jag Vet att det gör det. Jag vill vara den som löser alla andras problem för jag inte har några själv, vill vara Eliana bara..
Jag skulle byta allting jag har just nu, för att vrida tillbaka tiden till i våras. Jag vill ligga på kajen och sola med Angelica, när allting fortfarande var som det skulle mellan oss. Och jag vill lära känna Empa igen, på nytt, och ta tillvara på den tiden. Jag vill supa skallen av mig i Tanto och somna utomhus. Jag vill ta på mig mina solglajjor och le mot hela världen! Jag vill åka tunnelbana in till stan bara för att köpa glass. Eller för att möta ia vid hennes jobb och låta henne överrösa mig med allt som händer i hennes liv, eller för att köpa jättestora byxor på Zapata.. Eller för att köpa ett blått Corner och folköl..
Vad jag vill komma fram till är att jag saknar den känslan jag hade i magen för lite mer än ett halvår sen. Sådär lyckligt ovetande om saker och lagom vuxen. Jag tror jag saknar solen allra mest. När den kommer tillbaka, och när fåglarna börjar kvittrar och allt det där.. blommor ploppar upp och annan skit kommer fram, då kommer den gamla vanliga hederliga Eliana kvar. Då försvinner den här bittra, instängda och frånvarande Eliana, den som inte svarar när nån ringer, som aldrig har tid för hon ska ligga å sova eller kolla på tv, den Eliana som antingen flippar ur totalt och går över alla gränser, eller som bara är tråkig..

Till våren kan vi lova en ny utgåva av Eliana Pettersson, det kommer då ske en uppdatering av programvaran och vi kan lova en massa överraskningar och andra kuligheter för er!


Leave me out with the waste
This is not what I do
It's the wrong kind of place...

Jag såg precis ett tv program om en liten flicka som hette Chloe, hon led a leukemi och var runt 12 år när hon dog av sjukdomen. Hon orkade inte kämpa längre. Genom hela programmet handlade det om hennes sjukhusbesök, hur hon lades in, flyttades mellan avdelningar, läkare som ställde diagnoser och om hennes mammas sorg. Det handlade om hur henne liv sett ut tidigare, hur det hade förändrats och dom filmade henne i hennes sjukhussäng.
Vid ett tillfälle sa hon "Everybody who doesn´t have to be in here, would you please go out..?". Läkarna såg att hennes värden sjönk och det stormade in människor i rummet, och hon bad dem gå ut. Några gick ut, såg det ut som, men kameran stannade kvar.
Dom intervjuade hennes mamma som vart hårt tagen av hela sitatuonen, de fick veta att hennes biologiska pappa kunde donera blod och benmärg till henne. De testade allt, hon fick även blod som man lagrat från nyfödda barns magsträngar. Det gav resultat effter många veckor, men sedan fick ännu en infektion i kroppen och hon orkade inte.
Men innan hon dog, precis efter hon fått se resultat i blodkropparna, började hon bli blind och döv. Det var någon form av bieffekt, som jag förstod det. Hennes hörsel och syn skulle bli nedsatt, men hon sa själv att hon aldrig uppfattat det själv och att ingen pratat med henne om det. Så hennes mamma satt i sängen hos henne och försökte trösta henne och sa "Baby, it´s gonna be okey.. We´ll fix this, the thing is that you´re here with us now. You are still alaive, and that´s all we need. We´ll get through this." Men Choloe bara grät. Hon hörde knappt sin mamma röst.
Men hon svarade "Is this worth it?" och hennes mamma övertalade henne om att det är värt det. Det är värt att Chloe ska ligga i en sjukhussäng större delen av sin barndom, att hon ska slussas från avdelningar och sjukhus, att hon ska få en ny doktor i veckan och att främmande människor ska tala om för henen varannan vecka att hon ska dö för det inte finns någon donator och varannan vecka att hon kommer överleva för det finns hopp. Det är värt att Chloe ska bli döv och blind, att hon ska genomlida behandlingar och vara konstant svag och kräkas. Det är värt det, för att hennes mamma inte ska förlora sin dotter.
Vi hade nog alla handlat precis så som Chloes mamma gjorde i den sitauationen, som pushade sin dotter till att fortsätta kämpa. Men hennes mamma återberättade den dagen då Chloe inte orkade mer, och sa "She said that this is bloody ridiculous! I feel like I need to die, mum.. Is it okey?" och det är det här som gjorde mig upprörd.
För hennes mamma svarade "Yes, darling. It´s okey..." och hon beskrev det som att hon var tvungen att säga att det okej. Som att det var en uppoffring, som att hon inte riktigt visste vad hon skulle säga till sin dotter.
Men för mig är det en självklarthet att varje människa ska få bestämma över sitt eget liv, sjuk eller inte, gammal eller ung, kille som tjej, dotter eller son. Det spelar ingen roll. Ingen vasrelse på denna jord ska behöva fråga om lov, om det är okej att gå nu. Om det är okej att jag inte orkar kämpa längre. För då är det dessutom som att hela sjukdommen blivit som en tävling, och hon kämpar för sin mammas skull, men när hon inte orkar längre så måste hon fråga om det är okej först.

Det är självklart att Chloe inte ville dö, hon ville aldrig vara sjuk, hon ville inte lämna sin mamma, hon ville ju leva. Det är självklart. Men hela progammet framställde det som att det var så synd om Chloes mamma som förlorat sin dotter, inte om Chloe som kämpat mot en sjukdom men dött. För när det handlar om döda individer, och man ska försöka återspegla deras sista år, så bör det göras med respekt och inte ur en synvinkel som gör det tragiskt. De ska hyllas och det ska synas att "den här människan var verkligen stark, hon kämapde och klarade det i flera år, men tyvärr så dog hon. vi saknar henen, och hon är en otrolig förebild" inte som att "hon kämpade för sin mor, men hon klarade det inte."

Det är svårt att förklara. Men det gjorde mig riktigt arg. För det var så respektlöst framställt.

Härmed upprättar jag en fond, åt mig själv. För att jag ska ha råd med att åka till Stockholm.
Alla donationer är välkomna. Tack&Hej.

Brothers and sisters feel fine, it's the time of your lives! ...It's the time of your lives...
No sound, no sound..! Like this feeling you've found, like this feeling You've found.

Ingen levande varelse i världen kan förstå hur jävla trött jag är på allt nu. Jag är så jävla trött på att det känns som om att allt går emot en. Det låter så otroligt klyshigt och deppigt, så fånigt. Men det finns stunder och perioder då allt känns skit. Speciellt idag. Speciellt nu. Jag vill bara gråta, men det går inte mer. Till slut tar typ.. vattnet slut i kroppen eller nåt och jag vill bara spy. Kräkas upp allt i kroppen och hoppas på att klumpen i magen också kommer ut.
Jag är trött på att söka jobb och efter jobb, få hem ett brev ibland om att "tyvärr var det många sökande och vi har valt att inte gå vidare med din ansökan." och jag är trött på att skriva mail om hur positiv och glad jag är till arbetsgivare som skiter i vilket för de redan antagligen tillsatt tjänsten.
Jag är trött på att betala 13 spänn på bussen för att åka in till stan och göra bort mig i butker när jag söker jobb, för dom kommer ändå aldrig ringa upp igen. Jag är TRÖTT på att vakna varje morgon och veta att det bästa som kan hända idag är att det är sol ute, inget annat kan jag hoppas på. För jag vet att den här dagen kommer jag ändå inte få ett jobb heller, inga pengar, ingen resa till Stockholm, ingenting. Tiden står stilla, och det är helt okej om man trivs i sini tillvaro medans tiden står stilla. Men just nu vill jag bara härifrån, bort från allting för jag vet att vart som helst är fan bättre än här.
Och så jävla mycke begär jag väl inte? Jag begär bara att få en normal vardag. Gå upp sju varje morgon, gå till jobbet, få min lönecheck, träffa en kompis, käka middag med Jonatan, bada på kvällen och kolla på tv. Plugga lite och festa lite. Betala räkningar och städa. SVENSSON! VANLIGT! DUGLIGT! LYCKLIGT! HELT OKEJ!
Jag vill kunna säga det när någon frågar hur jag mår, hur mitt liv ser ut, hur min tillvaro är. Inte tänka "allting suger, du råkar inte vilja byta liv med mig?" och sen svara "Jo, det är bara bra. Finfint! Haha!"

Jag har slut på leenden. Och det händer inte mig så ofta. Jag brukar repa mig rätt fort. Men nu känns det verkligen hopplöst, meningslöst och totalt uppgivet. Jag orkar inte ens försöka för det finns ingen mening med det. DET GÅR JU ÄNDÅ INTE!

Det enda som fungerar idag är Empa. Jag saknar henne så otroligt mycket. Ingen förstår. Jag går sönder, i tusen bitar. Och vem plockar upp mig då? Vem kan hitta alla skärvor och vem har ett tillräckligt starkt lim? Fan.





Ge mig något som tar mig någonstans.

Alexander, Alexander, Alexander. I MISS YOU!
Du är så pure, så liten och ändå så stor. Det går inte att förklara nånting i det här inlägget utan att det låter som att " jag är vuxen nu, och jag kommer minsann ihåg p åden gamla goda tiden när jag var lite liten som du.." men så vill vi ju inte ha det. Nej, nej, nej.
Jag ville bara komma fram till att när jag va 15, så hade jag the time of my life och allt va bara så jävla roligt. Jag vill vara 15 igen. Om fem år kommer jag inte se någon skillnad på 15 och 19 som jag är nu, då komemr dom åren smälta ihop antagligen. Men just nu, just idag, känns det som att det är stor skillnad.
Kan vara för att vi fick elräkningen idag på 500:-, för att vi ska gå till jobber imorrn, för att jag ska börja plugga för att kunna få ett vettigt jobb och måste ta ansvar för det HELT SJÄLV, och det kan också vara för att jag är min egen mamma nu. Det finns ingen annan som städar efter mig, som tvättar mina kläder, som ser till att det alltid finns mat hemma, som kramar mig fast jag inte vill ha en kram, som säger åt mig att gå å lägga mig när jag är trött fast jag inte vill gå å lägga mig, som påminner mig om saker jag glömt bort fast jag säger att JA, JAG VET, och en mamma som jag aldrig riktigt hade men som ändå skulle föreställa en mamma.
Jag saknar bara den mamma-delen där min mamma tog ansvar för saker, så jag slapp göra det. Inte den mamma-delen där hon skulle vara ett berg att luta sig mot eller där hon älskade mig no matter what, för det var hon ju aldrig.
Men jag saknar att slippa ansvara för allting, att slippa tänka. För slutar jag tänka i fem minuter, då kanske jag glömmer nåt viktigt, typ tvätt-tiden, betala räknningarna, ett möte jag ska på, åka till jobbet, handla, städa, mata shibbi, diska, laga mat.. osv. Och okej, jag är den som brukar tänka för mig själv att SO WHAT om jag glömmer det, vad jag kan göra idag kan jag säkert göra imorrn också. Men nu är det inte så längre.

Jag vill helt enkelt bara ha Alex här för han gör mig happyhappyhappy, han ger mig energi och jag blir helt flipprig omkring honom för jag vill bara höra om allt han gör, om han flickvän, om skolan, hur det är hemma, om ALLT! För då får jag i några minuter nicka och le, lägga huvudet på sne och tänka tillbaka på alla nätter vi drog runt i Överum och smällde smällare, vi slog sönder saker, hängde utanför Blombergs, pizzan, satt hemma hos nån å bara satt, kollade på tv, snackade. Den där tiden då man inte gjorde ett skit, ingenting, frö det fanns inget å göra, fast det ändå va så viktigt och skönt, att få göra ingenting. Som en socialdragkraft.

Om jag fick välja så skulle jag vara 15 igen där mitt största problem var om jag inte fick åka till Jonatan en helg. För då insåg jag inte riktigt heller att, åker jag så åker jag. Vad ska dom göra? Men nu kan jag tänka så för nu bestämmer jag själv, men att få bestämma en sån sak själv är  inte riktigt värt alla räkningar och alla måsten.


Ge mig ett normalt jobb, ge mig en heltidsanställning och bra månads lön. Ge mig pengar och ett hembiträde. Och en magiskdryck så Jonatan kan gå upp på morronen.


Ge mig Alex.