Svensk läkarvård.
Det fina med natten som var, är att vi lagade middag sju på morronen när vi kommit hem från sjukhuset.
Och det fina med det var att det inte gjorde ont igen.
Jonatan väckte mig tio över två, och sa att det gör ont. Han sa inget mer. Men jag såg ju på honom hur han krampade, vred på sig samtidigt som han bara ville ligga stilla och slappna av. Och när jag väl vaknat till liv själv, och inser att jag inte kan göra något så blir jag livrädd. På två sekunder har jag stängt av datorn, tv:n, mata shibbi, lagt ner allt i min handväska, släckt alla lampor och ringt en taxi. Jag har ingen aning om hur lång tid det tog, eller vad jag egentligen gjorde. Men det är knas hur man tänker i vissa situationer.
So off we go.
När vi kommer dit kan man ju tro att akuten är stängt. Jag tror aldrig jag sett någon arbeta så långsamt. Herregud. Dom ignorerade Jonatan när han försökte förklara vad som gjorde ont, dom svarade inte på frågor, det tog dom över en timme att få tillbaka blodprovssvar, för att sedan komma in och säga att alla värden såg bra ut.
Så när vi sitter i undersökningsrum 13 och väntar, så kommer det in stormandes en bredaxlad, hårig man, men mellanösteuropeiskt ursprung. Han pratar med hög röst när han ställer sig två millimeter från Jonatan:
- Är det du som har ont!?
- Eh.. jaaa...
- Gör det ont att sitta?!
- Ja, det gör skitont då..
- Mhmm..mhhh.. jaa, juste..mh.
Mumlar farbror mupp-doktorn för sig själv. Och så ställer han sig bakom Jonatan och ger honom fyra fem knytnävslagg i ryggen där han har ont. Och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.
- Du ska få smärtstillande. En spruta voltaren här. Den minskar krampen i muskeln.
Och jag trodde han skulle få den i muskeln, på stället där han hade ont.. Men det slapp han.
Och i nästa sekund stormar farbror mupp-doktorn ut ur rummet och kommer aldrig mer tillbaka.
Vi satt där i tre timmar och väntade, för att få ge blodprov och få en smärtlindrande spruta.
Inte en jävel pratade med oss och förklarade vad som pågick, varför det gör ont, varför man får njursten, om smärtan kommer tillbaka när sprutan slutat värka, om det är något vi ska tänka på.. Ingenting.
Och sen kommer en läspande idiot till läkare in och säger att vi kan gå. Mhm. Tack. Ett recept på voltaren och en liten klapp på huvudet. Tack&Hej.
Och det fina med det var att det inte gjorde ont igen.
Jonatan väckte mig tio över två, och sa att det gör ont. Han sa inget mer. Men jag såg ju på honom hur han krampade, vred på sig samtidigt som han bara ville ligga stilla och slappna av. Och när jag väl vaknat till liv själv, och inser att jag inte kan göra något så blir jag livrädd. På två sekunder har jag stängt av datorn, tv:n, mata shibbi, lagt ner allt i min handväska, släckt alla lampor och ringt en taxi. Jag har ingen aning om hur lång tid det tog, eller vad jag egentligen gjorde. Men det är knas hur man tänker i vissa situationer.
So off we go.
När vi kommer dit kan man ju tro att akuten är stängt. Jag tror aldrig jag sett någon arbeta så långsamt. Herregud. Dom ignorerade Jonatan när han försökte förklara vad som gjorde ont, dom svarade inte på frågor, det tog dom över en timme att få tillbaka blodprovssvar, för att sedan komma in och säga att alla värden såg bra ut.
Så när vi sitter i undersökningsrum 13 och väntar, så kommer det in stormandes en bredaxlad, hårig man, men mellanösteuropeiskt ursprung. Han pratar med hög röst när han ställer sig två millimeter från Jonatan:
- Är det du som har ont!?
- Eh.. jaaa...
- Gör det ont att sitta?!
- Ja, det gör skitont då..
- Mhmm..mhhh.. jaa, juste..mh.
Mumlar farbror mupp-doktorn för sig själv. Och så ställer han sig bakom Jonatan och ger honom fyra fem knytnävslagg i ryggen där han har ont. Och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.
- Du ska få smärtstillande. En spruta voltaren här. Den minskar krampen i muskeln.
Och jag trodde han skulle få den i muskeln, på stället där han hade ont.. Men det slapp han.
Och i nästa sekund stormar farbror mupp-doktorn ut ur rummet och kommer aldrig mer tillbaka.
Vi satt där i tre timmar och väntade, för att få ge blodprov och få en smärtlindrande spruta.
Inte en jävel pratade med oss och förklarade vad som pågick, varför det gör ont, varför man får njursten, om smärtan kommer tillbaka när sprutan slutat värka, om det är något vi ska tänka på.. Ingenting.
Och sen kommer en läspande idiot till läkare in och säger att vi kan gå. Mhm. Tack. Ett recept på voltaren och en liten klapp på huvudet. Tack&Hej.
ÄLSKADE<3
Älskade, älskade mormor. Käraste, varmaste mormor. Saknade, glada mormor. Min varmhjärtade barndomsvän. Älskade du. Jag hade velat dela allt med dig. Fått veta allt om ditt liv, hört alla dina tokiga historier. Smakat alla dina godaste recept på bullar och kakor, druckit tusentals koppar kaffe med dig och suttit timtals i ditt knä.
Men nu vet jag varken ut eller in längre.
Frysmart, mormor? SVT 1 och SVT 2, mormor? ICA-glass en fredagkväll mormor? När föll allt isär? Och hur kan någon tillåta att Min älskade, käraste mormor att ha det så. Det skär i hela mig, mormor. Och sedan morfar. Stora, starka morfar. Morfar som kan allt, vet allt, har svar på allt. Morfar, med det stora modellskeppet som har tagit flera flera år att bygga. Men som aldrig kommer bli klart.
Och jag vill inte, vill inte, vill inte åka och hälsa på dig, morfar. Förlåt. Jag kan inte säga mer än förlåt, och låsa in mig i mig själv. Men jag vill inte, vill inte, vill inte se dig ligga där i sjukhussängen. Eller sitta vid ett skabbigt fikabord inne på "avdelningen" och dricka sunkigt kaffe. Jag vill inte det. Förlåt mig för det. Men jag vill inte.
- Would it be the same, if I saw you in heaven?
Men nu vet jag varken ut eller in längre.
Frysmart, mormor? SVT 1 och SVT 2, mormor? ICA-glass en fredagkväll mormor? När föll allt isär? Och hur kan någon tillåta att Min älskade, käraste mormor att ha det så. Det skär i hela mig, mormor. Och sedan morfar. Stora, starka morfar. Morfar som kan allt, vet allt, har svar på allt. Morfar, med det stora modellskeppet som har tagit flera flera år att bygga. Men som aldrig kommer bli klart.
Och jag vill inte, vill inte, vill inte åka och hälsa på dig, morfar. Förlåt. Jag kan inte säga mer än förlåt, och låsa in mig i mig själv. Men jag vill inte, vill inte, vill inte se dig ligga där i sjukhussängen. Eller sitta vid ett skabbigt fikabord inne på "avdelningen" och dricka sunkigt kaffe. Jag vill inte det. Förlåt mig för det. Men jag vill inte.
- Would it be the same, if I saw you in heaven?
SOL<3
sol, sol sol IDAG! äntligen. nu äre vår serru. mhm-aha. mhmahamhm! and im so happy happy happy. inte mycke kan förstöra min slapp-varasjuk-tvätt-dag idag! mwihi.
och du, vero. VERRE! du ska fan veta att jag VILL till stockholm, more than anything. och snaart kommer jag dit och bajsa dig i armen i sidan. och allt blir sådär jävla bra som det ska va. OH YES!
hejra.
och du, vero. VERRE! du ska fan veta att jag VILL till stockholm, more than anything. och snaart kommer jag dit och bajsa dig i armen i sidan. och allt blir sådär jävla bra som det ska va. OH YES!
hejra.
MRS. JEN
Mh. Efter samtalet idag, baby, om hur andra ser dig, så insåg jag hur lite jag talar om för dig hur jag ser dig. För vissa saker, ja, det har vi ju diskuterat förut, behöver man inte alltid säga till alla. Dom behöver inte alltid höra det, om vad jag tycker och tänker osv. Men det kan också ta överhanden, och göra så att man inte säger något alls. Och glömmer bort att säga alla dom bra sakerna. För lika väl, som en del idioter, och du vet vilka jag menar, kan sitta och tro sig ha rätten att peka ut alla ens dåliga sidor och verkligen trycka på ömma punkter med flit, så borde jag ha samma rätt att peka ut alla dina bra sidor och puscha dom starka punkterna att bli ännu starkare!
Precis som vi sa, vid övergångstället vid torget, där din skola ligger, när vi va på väg till ett café (som va stängt), att varför jobba på dom dåliga sidorna när man har bra sidor? Jobba på dom bra sidorna, och bli grym istället för halvbra på allting.
Och nu, till själva poängen.
Älskade, vackra, underbara Jen. Jag tycker du har en fantastisk fantasi, väldigt livlig och ja... orginell. Du är väldigt nyskapande, tänker positivt, tittar upp i himlen och inte ner i marken. Du är öppen, lättsam och gör människor glada väldigt lätt. Det jag tycker allra bäst om hos dig är att du är så äkta och rent, du är ärlig och precis. Inte pretansiöst eller sårande, utan bara glasklar.
Jag uppfattar dig som väldigt medveten om dig själv, om dina brister och dina fördelar. Du vet vad du är bra på, och du vet vad du behöver jobba på för du pratar mycket om det och om dig själv. Du speglar dig väldigt mycket i andra, och kan ta kritik likaväl som en komplemang. Och framför allt, så är du en sån jävla bra vän. Det låter som en fet klysha, men du är verkligen det. Du ger ärlig kritik, ger många synvinklar, kan säga emot, kan säga åt mig att tänka efter, och du stöttar i alla situationer. Det finns inte en ända gång jag pratat med dig och sen lagt på och inte känt mig gladare och mer motiverad till saker. Inte en enda gång jag varit ledsen och pratat med dig, och du tröstat mig för du är så uppmärksam. Du frågar och rotar tills du får veta om allt verkligen är bra, och får du inte reda på det så skriver du, ringer du och tar reda på det ändå. Du visar verkligen att du bryr dig.
Och som andra säger om dig att du måste ta hand om dig själv istället för andra, det håller jag inte med om. Det låter konstigt nu, som om du ska ta hand om mig istället. Men jag tycker mer att du måste låta dig bli omhändertagen. För ingen varken vill eller kan ta hand om sig själv. Det är inte så vi är uppbyggda, inte så vi fungerar.
Du är en sån stor njutare av livet, av mat, av att ha roligt, av allt du tycker om. Du ger det tid att växa till något vackert och stort, och sedan njuter du av det. Och det älskar jag hos dig. För när man är med dig, då blir varje dag speciell och varje stund njutbar. Solen skiner starkare, vinder blåser mer uppfriskande och skrattet är ärligare.
Allt jag ville säga var egentligen bara att jag saknar dig.
Precis som vi sa, vid övergångstället vid torget, där din skola ligger, när vi va på väg till ett café (som va stängt), att varför jobba på dom dåliga sidorna när man har bra sidor? Jobba på dom bra sidorna, och bli grym istället för halvbra på allting.
Och nu, till själva poängen.
Älskade, vackra, underbara Jen. Jag tycker du har en fantastisk fantasi, väldigt livlig och ja... orginell. Du är väldigt nyskapande, tänker positivt, tittar upp i himlen och inte ner i marken. Du är öppen, lättsam och gör människor glada väldigt lätt. Det jag tycker allra bäst om hos dig är att du är så äkta och rent, du är ärlig och precis. Inte pretansiöst eller sårande, utan bara glasklar.
Jag uppfattar dig som väldigt medveten om dig själv, om dina brister och dina fördelar. Du vet vad du är bra på, och du vet vad du behöver jobba på för du pratar mycket om det och om dig själv. Du speglar dig väldigt mycket i andra, och kan ta kritik likaväl som en komplemang. Och framför allt, så är du en sån jävla bra vän. Det låter som en fet klysha, men du är verkligen det. Du ger ärlig kritik, ger många synvinklar, kan säga emot, kan säga åt mig att tänka efter, och du stöttar i alla situationer. Det finns inte en ända gång jag pratat med dig och sen lagt på och inte känt mig gladare och mer motiverad till saker. Inte en enda gång jag varit ledsen och pratat med dig, och du tröstat mig för du är så uppmärksam. Du frågar och rotar tills du får veta om allt verkligen är bra, och får du inte reda på det så skriver du, ringer du och tar reda på det ändå. Du visar verkligen att du bryr dig.
Och som andra säger om dig att du måste ta hand om dig själv istället för andra, det håller jag inte med om. Det låter konstigt nu, som om du ska ta hand om mig istället. Men jag tycker mer att du måste låta dig bli omhändertagen. För ingen varken vill eller kan ta hand om sig själv. Det är inte så vi är uppbyggda, inte så vi fungerar.
Du är en sån stor njutare av livet, av mat, av att ha roligt, av allt du tycker om. Du ger det tid att växa till något vackert och stort, och sedan njuter du av det. Och det älskar jag hos dig. För när man är med dig, då blir varje dag speciell och varje stund njutbar. Solen skiner starkare, vinder blåser mer uppfriskande och skrattet är ärligare.
Allt jag ville säga var egentligen bara att jag saknar dig.
Surfitta.
Jag orkar inte ens förklara.
Men madrasserna i våra sängar ligger uppåt helvete.
Det luktar mögel i köket.
Det ligger glassplitter i diskhon.
Hö över hela vardagsrumsgolvet.
Disk ö v e r a l l t.
Räkningar, papper, post också, överallt.
Frysen är tom.
Inställt soc möte.
Kylen luktar öl.
Men jag har dammsugit, sopat, torkat golv, tvättat, plockat glas, torkat ur kylen, tvättat badkaret, skurat handfat och toalettstol, plockat fimpar.. osv osv..
Och när jag ber om hjälp med att diska så.. HA! Varför skulle någon hjälpa mig med, och allra främst. Varför skulle människan jag bor med hjälpa mig med det. Så dumt. Dessutom, är det inte ännu sjukare att säga "be om hjälp" när vi båda bor här? Men hurfan ska man annars uttrycka det. Det är inte hans sak att städa, för han orkar inte. Och orkar inte han, ja, då slipper han väl då. Men orkar inte jag så.. ja, jag slipper ju. Men vem vill leva i mögel lukt med mat som smakar öl och bland fimpar och glassplitter.
So.. on top of all this ställer soc in sitt möte idag. Tack.
- Surfittan.
Men madrasserna i våra sängar ligger uppåt helvete.
Det luktar mögel i köket.
Det ligger glassplitter i diskhon.
Hö över hela vardagsrumsgolvet.
Disk ö v e r a l l t.
Räkningar, papper, post också, överallt.
Frysen är tom.
Inställt soc möte.
Kylen luktar öl.
Men jag har dammsugit, sopat, torkat golv, tvättat, plockat glas, torkat ur kylen, tvättat badkaret, skurat handfat och toalettstol, plockat fimpar.. osv osv..
Och när jag ber om hjälp med att diska så.. HA! Varför skulle någon hjälpa mig med, och allra främst. Varför skulle människan jag bor med hjälpa mig med det. Så dumt. Dessutom, är det inte ännu sjukare att säga "be om hjälp" när vi båda bor här? Men hurfan ska man annars uttrycka det. Det är inte hans sak att städa, för han orkar inte. Och orkar inte han, ja, då slipper han väl då. Men orkar inte jag så.. ja, jag slipper ju. Men vem vill leva i mögel lukt med mat som smakar öl och bland fimpar och glassplitter.
So.. on top of all this ställer soc in sitt möte idag. Tack.
- Surfittan.
Bombhot.
Idag hade vi ett möte inbokat med Linda på Socialkontoret. Det har tagit sen i December för dem att ens kunna boka in ett möta, och hon har sagt att vi ska få in pengar till hyran, räkningar, mat osv flera gånger. Men inget har hänt. Inget brev, inget telefonsamtal, inget möte. I N G E N T I N G. Så börjar man undra vad dom egentligen sysslar med på Socialkontoren här i Sverige.
Jag gick upp med Jonatan imorse, han åkte till jobbet och jag kunde inte somna om så jag satte mig å väntade på att tiden skulle gå tills jag skulle åka in till Linda då. Men så ringer min mobil, skyddat nummer (av nån anledning så ringer dom från Socialkontoret alltid från skyddat nummer till mig. För det är ju inte så att jag har min egen handläggares nummer.. nejnej.. absoluuut inte. Idioter.) och det är Linda i luren. Mm-m
L: - Heej Eliana! Det är väl Eliana..? Hej!
(Nej, jag svarar "hej det är eliana" fast det inte är jag. idiot.)
E: - Jo, det är jag.
L: - Hej! Det är Linda, från Socialkontoret, er handläggare..
(Ja, jag vet att det är du. Vem annars har den där torra röster, vem annars skiter i att presentera sig själv innan man frågar vem man pratar med och VEM ANNARS skulle ringa från skyddat nummer.)
E: - Hejsan!
L: - Hej Eliana!
(Få denna långa Hälsnings-vänliga skiten att ta slut!)
E: - Heeeej......
(Jag orkar inte mer!)
L: - Jo, vi har ju ett bokat möte idag klockan ett, eller hur?
(NÄHÄÄÄ! Äre så!?)
E: - Jaa.
L: - Men nu är det så att Socialkontoret här i Linköping har blivit bomhotat, och då måste vi kanske utrymma alla lokaler så det är lite dumt om du kommer hit å sen måste vi utrymma alltihop. Så vi kanske skulle kunna boka om mötet?
(Håll dig för skratt, håll dig för skratt!!)
E: - Ehmm. Hrm.. Hah.. Okej. Aah, jo. Vi kan boka om mötet. Brukar ni bli bombhotade eller?
L: - Nja, det händer ju. Och då kan vi inte ta emot besökare såklart. Men tisdag, funkar det?
E: - Okeeej. Jo, tisdag blir bra serru.. Runt elva, tolv?
L: - Elva bilr bra. Jag sitter förresten och går igenom ert ärende nu! Det ser ju riktigt bra ut, eller dåligt kanske man ska säga. Hehe.
(HE - HE på dig också, LindaBinda!)
E: - Jasså?
L: - Ja, så jag kan nog föra över era pengar för Januari i alla fall. Så får ni dom åtminståne.
(JA! Åtminståne.)
E: - Ja, det vore ju bra.
L: - Jamen visst, Eliana! Då säger vi så! Tack så mycket!
E:- Tack hej!
Puuh. Äntligen slut. Men ja, bombhot. OMFG! Nu förstår jag vafan Socialkontoren sysslar med här i Sverige. Dom blir bombhotade, utrymmer sina lokaler för en HEL dag och.. tar en kaffe.
Jag gick upp med Jonatan imorse, han åkte till jobbet och jag kunde inte somna om så jag satte mig å väntade på att tiden skulle gå tills jag skulle åka in till Linda då. Men så ringer min mobil, skyddat nummer (av nån anledning så ringer dom från Socialkontoret alltid från skyddat nummer till mig. För det är ju inte så att jag har min egen handläggares nummer.. nejnej.. absoluuut inte. Idioter.) och det är Linda i luren. Mm-m
L: - Heej Eliana! Det är väl Eliana..? Hej!
(Nej, jag svarar "hej det är eliana" fast det inte är jag. idiot.)
E: - Jo, det är jag.
L: - Hej! Det är Linda, från Socialkontoret, er handläggare..
(Ja, jag vet att det är du. Vem annars har den där torra röster, vem annars skiter i att presentera sig själv innan man frågar vem man pratar med och VEM ANNARS skulle ringa från skyddat nummer.)
E: - Hejsan!
L: - Hej Eliana!
(Få denna långa Hälsnings-vänliga skiten att ta slut!)
E: - Heeeej......
(Jag orkar inte mer!)
L: - Jo, vi har ju ett bokat möte idag klockan ett, eller hur?
(NÄHÄÄÄ! Äre så!?)
E: - Jaa.
L: - Men nu är det så att Socialkontoret här i Linköping har blivit bomhotat, och då måste vi kanske utrymma alla lokaler så det är lite dumt om du kommer hit å sen måste vi utrymma alltihop. Så vi kanske skulle kunna boka om mötet?
(Håll dig för skratt, håll dig för skratt!!)
E: - Ehmm. Hrm.. Hah.. Okej. Aah, jo. Vi kan boka om mötet. Brukar ni bli bombhotade eller?
L: - Nja, det händer ju. Och då kan vi inte ta emot besökare såklart. Men tisdag, funkar det?
E: - Okeeej. Jo, tisdag blir bra serru.. Runt elva, tolv?
L: - Elva bilr bra. Jag sitter förresten och går igenom ert ärende nu! Det ser ju riktigt bra ut, eller dåligt kanske man ska säga. Hehe.
(HE - HE på dig också, LindaBinda!)
E: - Jasså?
L: - Ja, så jag kan nog föra över era pengar för Januari i alla fall. Så får ni dom åtminståne.
(JA! Åtminståne.)
E: - Ja, det vore ju bra.
L: - Jamen visst, Eliana! Då säger vi så! Tack så mycket!
E:- Tack hej!
Puuh. Äntligen slut. Men ja, bombhot. OMFG! Nu förstår jag vafan Socialkontoren sysslar med här i Sverige. Dom blir bombhotade, utrymmer sina lokaler för en HEL dag och.. tar en kaffe.
