Mrs. Stockholm

Jag är helt matt inombords. Tom.
Som en hungerkänsla, fast inte i magen. Och det är som att shopping, kärleken, god mat, fester, vänner, förhoppningar och se-fram-emot-känslan inte botar det.

Varför saknar jag alltid det jag inte har?
Varför känns det alltid som att det var så mycket lättare förr?
Varför är jag aldrig nöjd?

Så jag applicerar det på något annat. På att sakna någon. På att längta efter sommaren och solen. På att vilja ha pengar. På att tänka att om inte, så vore allt bättre. Och om det vore så, då våre allt enklare.

När jag bodde i Stockholm så längtade jag bort. Då tänkte jag att om det inte var för Stockholm, för livet där, då hade allt varit enklare. Bodde jag någon annanstans så skulle allt lösa sig. Och nu längtar jag tillbaka. Inte för att fly från problem. Men istället för att det är mitt fel, så är staden jag bor i, människor jag umgås med, människor jag inte har nära mig, jobbet, pengar.. allt annats fel. 
 
Och så var det konstaterat.
Nu återgår jag till att tycka allt är piss.

Men det blir bätte imorgon, va? Mh. I really do hope so!

Hej påré!