Mrs. Stockholm

Janne är killen hela daaan. Rutgers pappa har plockade upp oss 10:00 imorse i Tjällmo<3. Vi packade ihop Rutgers grejor och släpade in ett stort skåp i bilen, sen åkte vi till Linkan och lämnade av allt. Katterna var jätte glada att se oss!  Så drack vi kaffe, plockade lite. Lekte med katterna. Sen åkte vi till landet i Skänninge. Och det var helt otroligt underbart fint! Jag blev helt förälskad i kossorna och kalvarna, i dom små röda stugorna med vita knutar och i cykeln vi fick. Så idag har jag cyklat till jobbet!
Jag har insett att istället för att, som så många andra, sätta upp mål om att "nu ska jag bli nyttig", "nu ska jag börja träna och röra på mig mer", "sluta äta godis!", "börja gå mer!". DET GÖR MIG GALEN. Det går bara inte. Jag är glad för det lilla jag gör istället.
 
Back on track.

Vi kom hem från landet, lämpade av cykeln och lagade paj till middag. Sen åkte Janneboy och Ruttan och jag tog en lång dusch tillsammans, spelade lite spel och glodde på när The Sims 2 laddades ner. End of story.

En hel dag bara hemma i Tjällmo. Bara Rutger. Bara Bill & Bull. Bara godis och bakfylla. Bara Lottie och Cia. Så som de ska vara.  Igår var faktiskt jävligt kul. Motala levde upp till sina förväntningar, vilka inte var speciellt höga. Så jag blev inte besviken. Brygget var litet och äckligt. Människorna där var som.. människor är mest. Och ja, live bandet var som... live band är mest på sånna ställen.

Det jag uppskattade mest den kvällen var Sofie.

Och all cred till min underbara pojkvän som står ut med mig<3 Trotts att jag försvinner ibland.

Efter många alternativ för vad vi ska göra i helgen, har vi nu valt Motala.

Vi valde mellan:

^ Åtvidaberg - Gå på Johans inflyttningsfest med Jonte och Mia, bada.
^ Kvalitets tid - En hel helg hemma, shoppa och kolla på film.
^ Motala - Gå på krogen med Sofie, Märta, Mimmi och Rikard för att fira Märta som fyller 20.
^ Linköping - Gå på krogen med Robin och Kim.

Men vi har nu löst det. Vi kan göra allt. Det finns ingenting vi inte kan. Ikväll har jag lagat mat med Jonte och Mia. Igår köpte jag Rutgers födelsedags present. Jag har tagit ledigt på måndag för att överraska Rutger och för att ha tid att gå på stan, åka till Smarta Hem för att välja kakel till stammbytet. Imorgon hinner vi för hoppningsvis träffa Robin och äta lunch kanske. Och på kvällen ska vi till Tjällmo och sen till Motala och fira Märta.

Och även om det är någon form av hat kärlek mellan mig och Sofie just nu, så ska det bli så jävla kul att träffas. Det va i och för sig inte länge sen sist. Men jag saknar dig.
Ikväll gör det inget att jag kollar på Singing Bee med Kasper och Melvin, ingenting fattas. För imorgon kommer bli fucking wonderful.

Jag är så trött på att oroa mig. På att alltid måla upp hemska senarion i huvudet. På att alltid fråga om du har pengar, om du klarar dig, vad du tänker göra härnest. För det finns inga svar. Det är inte det att jag är rädd för svaren. Prata med mig. Säg som det är, om det är något. Men det finns inga svar.

Jag har stillat mig nu. Funnit mig i tanken. Blivit vän med att det faktiskt inte är mitt fel. Att jag inte kan påverka dina beslut, ditt liv, dina val. Ingen annan kan förutom du. Och jag måste tänka efter, riktigt noga, innan jag tvingar mig på dig. För hade jag varit du, hade jag bara velat slita mig själv ur min egen kropp, samtidigt som jag hade velat att någon bara fångade upp mig, kramade om mig och löste allt åt mig. Och samtidigt, som jag bara hade velat fortsätta. För ingenting spelar någon roll. Jag tror jag förstår dig. Och det är nog det som är så meningslöst. För vafan ska jag med det till?

En sån väldans bra dag idag. Bara snälla gäldenärer i telefon, lite trögtänka kanske men snälla mot mig. Den enda problemet var att jag presenterade mig som Lennart. Men det var nog ingen som märkte. Och att min frus hjärta har blivit lite mörbultat. Helt i onödan. Varför kan inte en del tänka till lite ibland istället för att bara tänka på sig själva? Jag tror dessutom, att i själva verket, så är de flesta rädda för att tänka till. För att tänk om man bråkar och har det svårt emellan åt, och tänker efter, och då  kommer fram till att det är värt det. Att det är värt att ta sig igenom det där svåra. Alla dom där onödiga bråken. Tänk om man kommer fram till att man måste ge upp en del saker för att verkligen sata. Det vore ju läskigt att bli motbevisad, mot en själv. Att inse att man behöver någon väldigt väldigt, skrämmande, mycket. Då är det mest smärtfria och enkla att bara "göra slut på det" istället. Få det överstökat. Ja, för någon annans skull då förstås. Jag tänker ju inte erkänna att det är för min egen skull. För min egen bekvämlighet.
Jag önskar min kärlek räckte till åt alla. Att all kärlek jag vill och kan ge till Ruttan, skulle kunna räcka och tillfredsträlla, lugna och uppfylla alla andra jag bryr mig om. Men så fungerar det inte. Även om den hjälper, så uppfyller den inte allt det andra, som bara en viss person, kan ge till en annan.

Melvin och Kasper har kommit hem nu! Äntligen. Och dom är så snälla, så söta och duktiga. Går på lådan, äter upp maten, klöser inte sönder något, har inte haft ner något, lyssnar på när vi säger ifrån. Dom sover medd oss, och får sitt superryck först klockan sex på morgonen när dom börjar bli hungriga. Jag fick till och med klippa klorna på Kasper utan att han sa ifrån. Melvin är lite knepigare, han vill ha kvar sina för att kunna klätta på Rutger.
Alla är välkomna hem till oss för att titta på vår nerspillda tapet från festen i helgen, på våra underbara katter och för att, tjaaa. Äta muffins?