Mrs. Stockholm

Jag orkar inte höra på allt jävla gnäll så jag stänger mig själv ute idag. Lämna mig ifred. Smitta mig inte med er negativitet. Klaga gärna över saker som går att lösa, men inte i närheten av mig. Så löser jag det, genom att hålla mig undan tills allt klarnat.


I don´t need it.

Jag är alldeles upprymd. Kan inte sluta le.
Igår road-trippade jag, Rutger<3, Sofie och Dan ner till Smålands pärla: Överum. Vi gick på en loppis som var obemannad så vi kunde inte köpa något. Jag och Rutger strosade i vattnet vid Jons-äng och solade på bryggan. Sen plockade vi liljekonvaljer och åkte hem till mitt happy-place, Nettan och Christer.
När Christer kom hem sen precis innan vi skulle åka trodde jag att jag skulle börja gråta. Jag saknar er så otroligt mycket. Ni betyder så mycket för mig.
Jag var så glad över att se er igen. Den här sommaren ska bli annorlunda. Den här sommaren ska jag ta vara på allt.

Tack för att ni finns, familjen Hultberg. Det finns ingen som ger mig en sån trygghet som ni. Kramen jag fick av Christer igår, när han bara höll om mig och sa att vad som än händer så ska jag höra av mig om jag behöver hjälp. "Det tar ju bara 40 minuter så är jag hos dig! Det vet du ju." sa han. Den kramen tog ner mig på jorden igen och nu kan inget stoppa mig.


Som du kanske redan vet... Jag är oslagbar.

Jag undrar hur många dagar det ska behöva gå innan man vänjer sig.
Eller det vänder.
Vänder till något bättre.
Men kan det bli bättre när det redan är som bäst?
Vad gör man om man inte nöjer sig?

Jag saknar dig mormor. Kom tillbaka så alla slipper vara ledsna.
Kom tillbaka så morfar slipper vara ensam.
Jag saknar ditt pyssel och dina päron i maten som jag måste peta bort.


Jag vänjer mig nog aldrig vid att du inte finns kvar.
Och jag vet att det är okej.