Mrs. Stockholm

Jag har gått in i någon form av dimma.
Håller jag andan och springer så kommer jag nog ut snart.

Det snurrar i min skalle.

Lämna blodprover
Urologmottagningen
Synundersökning
Fira födelsedagar, äta middagar
Hälsa på i Göteborg/Stockholm
Luncha
Tandläkartid
Sätta in ny p-stav
Dansa afro och zumba
Beställa försäkringspapper till resan
Vaccination
Söka jobb
Träffa vänner och bara vara


Men! Jag klagar inte. Jag har valt det själv.
Det är bara det att när man själv har tusen saker att göra, och andra klagar över att dom inte hinner göra matlådor.. medans jag själv ska gå och få en kanyl i armen ena dagen och en blåsa uppkörd i urinröret nästa dag, så känns livet bara LITE orättvist.

Var är den värda peppningen? Inte den där som "hej jag köpte din favorit choklad" utan den där som ändrar hela situationer. Den som påverkar mer än en timme av ens liv. Den som bevisar något. Som gör skillnad. Som rubbar existens och sätter en ny standard.

Jag har satt en ny standard. Jag har gått ifrån att säga att jag är en driven person till att vara det. Det kanske inte är så smart att ta tag i så många plan på en och samma gång, som att ta tag i min hälsa (UVI, tandläkartid och p-stav), ta tag i träningen, ta tag i att resa som jag så länge velat osv. Men jag GÖR istället för att säga att jag ska.
Nu önskar jag bara att andra människor också ska göra och sluta kolla på. Det blir enklare att göra saker själv, om de man umgås med också gör saker. Även om det inte är samma saker.





Kräver jag för mycket?