Give my gun away.
Jag vill vara precis sådär glad som bara jag kan vara. På mitt egna sätt. När varje steg jag tar studsar och varje ord jag uttalar kvittrar. Jag vill vara sådär sprudlande lycklig, så det smittar av sig på allt och alla. Så otroligt nöjd med allting bara, jag vill vara den som säger att det löser sig, för jag Vet att det gör det. Jag vill vara den som löser alla andras problem för jag inte har några själv, vill vara Eliana bara..
Jag skulle byta allting jag har just nu, för att vrida tillbaka tiden till i våras. Jag vill ligga på kajen och sola med Angelica, när allting fortfarande var som det skulle mellan oss. Och jag vill lära känna Empa igen, på nytt, och ta tillvara på den tiden. Jag vill supa skallen av mig i Tanto och somna utomhus. Jag vill ta på mig mina solglajjor och le mot hela världen! Jag vill åka tunnelbana in till stan bara för att köpa glass. Eller för att möta ia vid hennes jobb och låta henne överrösa mig med allt som händer i hennes liv, eller för att köpa jättestora byxor på Zapata.. Eller för att köpa ett blått Corner och folköl..
Vad jag vill komma fram till är att jag saknar den känslan jag hade i magen för lite mer än ett halvår sen. Sådär lyckligt ovetande om saker och lagom vuxen. Jag tror jag saknar solen allra mest. När den kommer tillbaka, och när fåglarna börjar kvittrar och allt det där.. blommor ploppar upp och annan skit kommer fram, då kommer den gamla vanliga hederliga Eliana kvar. Då försvinner den här bittra, instängda och frånvarande Eliana, den som inte svarar när nån ringer, som aldrig har tid för hon ska ligga å sova eller kolla på tv, den Eliana som antingen flippar ur totalt och går över alla gränser, eller som bara är tråkig..
Till våren kan vi lova en ny utgåva av Eliana Pettersson, det kommer då ske en uppdatering av programvaran och vi kan lova en massa överraskningar och andra kuligheter för er!
Leave me out with the waste
This is not what I do
It's the wrong kind of place...
Chloe.
Jag såg precis ett tv program om en liten flicka som hette Chloe, hon led a leukemi och var runt 12 år när hon dog av sjukdomen. Hon orkade inte kämpa längre. Genom hela programmet handlade det om hennes sjukhusbesök, hur hon lades in, flyttades mellan avdelningar, läkare som ställde diagnoser och om hennes mammas sorg. Det handlade om hur henne liv sett ut tidigare, hur det hade förändrats och dom filmade henne i hennes sjukhussäng.
Vid ett tillfälle sa hon "Everybody who doesn´t have to be in here, would you please go out..?". Läkarna såg att hennes värden sjönk och det stormade in människor i rummet, och hon bad dem gå ut. Några gick ut, såg det ut som, men kameran stannade kvar.
Dom intervjuade hennes mamma som vart hårt tagen av hela sitatuonen, de fick veta att hennes biologiska pappa kunde donera blod och benmärg till henne. De testade allt, hon fick även blod som man lagrat från nyfödda barns magsträngar. Det gav resultat effter många veckor, men sedan fick ännu en infektion i kroppen och hon orkade inte.
Men innan hon dog, precis efter hon fått se resultat i blodkropparna, började hon bli blind och döv. Det var någon form av bieffekt, som jag förstod det. Hennes hörsel och syn skulle bli nedsatt, men hon sa själv att hon aldrig uppfattat det själv och att ingen pratat med henne om det. Så hennes mamma satt i sängen hos henne och försökte trösta henne och sa "Baby, it´s gonna be okey.. We´ll fix this, the thing is that you´re here with us now. You are still alaive, and that´s all we need. We´ll get through this." Men Choloe bara grät. Hon hörde knappt sin mamma röst.
Men hon svarade "Is this worth it?" och hennes mamma övertalade henne om att det är värt det. Det är värt att Chloe ska ligga i en sjukhussäng större delen av sin barndom, att hon ska slussas från avdelningar och sjukhus, att hon ska få en ny doktor i veckan och att främmande människor ska tala om för henen varannan vecka att hon ska dö för det inte finns någon donator och varannan vecka att hon kommer överleva för det finns hopp. Det är värt att Chloe ska bli döv och blind, att hon ska genomlida behandlingar och vara konstant svag och kräkas. Det är värt det, för att hennes mamma inte ska förlora sin dotter.
Vi hade nog alla handlat precis så som Chloes mamma gjorde i den sitauationen, som pushade sin dotter till att fortsätta kämpa. Men hennes mamma återberättade den dagen då Chloe inte orkade mer, och sa "She said that this is bloody ridiculous! I feel like I need to die, mum.. Is it okey?" och det är det här som gjorde mig upprörd.
För hennes mamma svarade "Yes, darling. It´s okey..." och hon beskrev det som att hon var tvungen att säga att det okej. Som att det var en uppoffring, som att hon inte riktigt visste vad hon skulle säga till sin dotter.
Men för mig är det en självklarthet att varje människa ska få bestämma över sitt eget liv, sjuk eller inte, gammal eller ung, kille som tjej, dotter eller son. Det spelar ingen roll. Ingen vasrelse på denna jord ska behöva fråga om lov, om det är okej att gå nu. Om det är okej att jag inte orkar kämpa längre. För då är det dessutom som att hela sjukdommen blivit som en tävling, och hon kämpar för sin mammas skull, men när hon inte orkar längre så måste hon fråga om det är okej först.
Det är självklart att Chloe inte ville dö, hon ville aldrig vara sjuk, hon ville inte lämna sin mamma, hon ville ju leva. Det är självklart. Men hela progammet framställde det som att det var så synd om Chloes mamma som förlorat sin dotter, inte om Chloe som kämpat mot en sjukdom men dött. För när det handlar om döda individer, och man ska försöka återspegla deras sista år, så bör det göras med respekt och inte ur en synvinkel som gör det tragiskt. De ska hyllas och det ska synas att "den här människan var verkligen stark, hon kämapde och klarade det i flera år, men tyvärr så dog hon. vi saknar henen, och hon är en otrolig förebild" inte som att "hon kämpade för sin mor, men hon klarade det inte."
Det är svårt att förklara. Men det gjorde mig riktigt arg. För det var så respektlöst framställt.
Vid ett tillfälle sa hon "Everybody who doesn´t have to be in here, would you please go out..?". Läkarna såg att hennes värden sjönk och det stormade in människor i rummet, och hon bad dem gå ut. Några gick ut, såg det ut som, men kameran stannade kvar.
Dom intervjuade hennes mamma som vart hårt tagen av hela sitatuonen, de fick veta att hennes biologiska pappa kunde donera blod och benmärg till henne. De testade allt, hon fick även blod som man lagrat från nyfödda barns magsträngar. Det gav resultat effter många veckor, men sedan fick ännu en infektion i kroppen och hon orkade inte.
Men innan hon dog, precis efter hon fått se resultat i blodkropparna, började hon bli blind och döv. Det var någon form av bieffekt, som jag förstod det. Hennes hörsel och syn skulle bli nedsatt, men hon sa själv att hon aldrig uppfattat det själv och att ingen pratat med henne om det. Så hennes mamma satt i sängen hos henne och försökte trösta henne och sa "Baby, it´s gonna be okey.. We´ll fix this, the thing is that you´re here with us now. You are still alaive, and that´s all we need. We´ll get through this." Men Choloe bara grät. Hon hörde knappt sin mamma röst.
Men hon svarade "Is this worth it?" och hennes mamma övertalade henne om att det är värt det. Det är värt att Chloe ska ligga i en sjukhussäng större delen av sin barndom, att hon ska slussas från avdelningar och sjukhus, att hon ska få en ny doktor i veckan och att främmande människor ska tala om för henen varannan vecka att hon ska dö för det inte finns någon donator och varannan vecka att hon kommer överleva för det finns hopp. Det är värt att Chloe ska bli döv och blind, att hon ska genomlida behandlingar och vara konstant svag och kräkas. Det är värt det, för att hennes mamma inte ska förlora sin dotter.
Vi hade nog alla handlat precis så som Chloes mamma gjorde i den sitauationen, som pushade sin dotter till att fortsätta kämpa. Men hennes mamma återberättade den dagen då Chloe inte orkade mer, och sa "She said that this is bloody ridiculous! I feel like I need to die, mum.. Is it okey?" och det är det här som gjorde mig upprörd.
För hennes mamma svarade "Yes, darling. It´s okey..." och hon beskrev det som att hon var tvungen att säga att det okej. Som att det var en uppoffring, som att hon inte riktigt visste vad hon skulle säga till sin dotter.
Men för mig är det en självklarthet att varje människa ska få bestämma över sitt eget liv, sjuk eller inte, gammal eller ung, kille som tjej, dotter eller son. Det spelar ingen roll. Ingen vasrelse på denna jord ska behöva fråga om lov, om det är okej att gå nu. Om det är okej att jag inte orkar kämpa längre. För då är det dessutom som att hela sjukdommen blivit som en tävling, och hon kämpar för sin mammas skull, men när hon inte orkar längre så måste hon fråga om det är okej först.
Det är självklart att Chloe inte ville dö, hon ville aldrig vara sjuk, hon ville inte lämna sin mamma, hon ville ju leva. Det är självklart. Men hela progammet framställde det som att det var så synd om Chloes mamma som förlorat sin dotter, inte om Chloe som kämpat mot en sjukdom men dött. För när det handlar om döda individer, och man ska försöka återspegla deras sista år, så bör det göras med respekt och inte ur en synvinkel som gör det tragiskt. De ska hyllas och det ska synas att "den här människan var verkligen stark, hon kämapde och klarade det i flera år, men tyvärr så dog hon. vi saknar henen, och hon är en otrolig förebild" inte som att "hon kämpade för sin mor, men hon klarade det inte."
Det är svårt att förklara. Men det gjorde mig riktigt arg. För det var så respektlöst framställt.
Fond till Stockholm.
Härmed upprättar jag en fond, åt mig själv. För att jag ska ha råd med att åka till Stockholm.
Alla donationer är välkomna. Tack&Hej.
Alla donationer är välkomna. Tack&Hej.
Körsbärsdalen.
Brothers and sisters feel fine, it's the time of your lives! ...It's the time of your lives...
No sound, no sound..! Like this feeling you've found, like this feeling You've found.
Ingen levande varelse i världen kan förstå hur jävla trött jag är på allt nu. Jag är så jävla trött på att det känns som om att allt går emot en. Det låter så otroligt klyshigt och deppigt, så fånigt. Men det finns stunder och perioder då allt känns skit. Speciellt idag. Speciellt nu. Jag vill bara gråta, men det går inte mer. Till slut tar typ.. vattnet slut i kroppen eller nåt och jag vill bara spy. Kräkas upp allt i kroppen och hoppas på att klumpen i magen också kommer ut.
Jag är trött på att söka jobb och efter jobb, få hem ett brev ibland om att "tyvärr var det många sökande och vi har valt att inte gå vidare med din ansökan." och jag är trött på att skriva mail om hur positiv och glad jag är till arbetsgivare som skiter i vilket för de redan antagligen tillsatt tjänsten.
Jag är trött på att betala 13 spänn på bussen för att åka in till stan och göra bort mig i butker när jag söker jobb, för dom kommer ändå aldrig ringa upp igen. Jag är TRÖTT på att vakna varje morgon och veta att det bästa som kan hända idag är att det är sol ute, inget annat kan jag hoppas på. För jag vet att den här dagen kommer jag ändå inte få ett jobb heller, inga pengar, ingen resa till Stockholm, ingenting. Tiden står stilla, och det är helt okej om man trivs i sini tillvaro medans tiden står stilla. Men just nu vill jag bara härifrån, bort från allting för jag vet att vart som helst är fan bättre än här.
Och så jävla mycke begär jag väl inte? Jag begär bara att få en normal vardag. Gå upp sju varje morgon, gå till jobbet, få min lönecheck, träffa en kompis, käka middag med Jonatan, bada på kvällen och kolla på tv. Plugga lite och festa lite. Betala räkningar och städa. SVENSSON! VANLIGT! DUGLIGT! LYCKLIGT! HELT OKEJ!
Jag vill kunna säga det när någon frågar hur jag mår, hur mitt liv ser ut, hur min tillvaro är. Inte tänka "allting suger, du råkar inte vilja byta liv med mig?" och sen svara "Jo, det är bara bra. Finfint! Haha!"
Jag har slut på leenden. Och det händer inte mig så ofta. Jag brukar repa mig rätt fort. Men nu känns det verkligen hopplöst, meningslöst och totalt uppgivet. Jag orkar inte ens försöka för det finns ingen mening med det. DET GÅR JU ÄNDÅ INTE!
Det enda som fungerar idag är Empa. Jag saknar henne så otroligt mycket. Ingen förstår. Jag går sönder, i tusen bitar. Och vem plockar upp mig då? Vem kan hitta alla skärvor och vem har ett tillräckligt starkt lim? Fan.
Ge mig något som tar mig någonstans.
No sound, no sound..! Like this feeling you've found, like this feeling You've found.
Ingen levande varelse i världen kan förstå hur jävla trött jag är på allt nu. Jag är så jävla trött på att det känns som om att allt går emot en. Det låter så otroligt klyshigt och deppigt, så fånigt. Men det finns stunder och perioder då allt känns skit. Speciellt idag. Speciellt nu. Jag vill bara gråta, men det går inte mer. Till slut tar typ.. vattnet slut i kroppen eller nåt och jag vill bara spy. Kräkas upp allt i kroppen och hoppas på att klumpen i magen också kommer ut.
Jag är trött på att söka jobb och efter jobb, få hem ett brev ibland om att "tyvärr var det många sökande och vi har valt att inte gå vidare med din ansökan." och jag är trött på att skriva mail om hur positiv och glad jag är till arbetsgivare som skiter i vilket för de redan antagligen tillsatt tjänsten.
Jag är trött på att betala 13 spänn på bussen för att åka in till stan och göra bort mig i butker när jag söker jobb, för dom kommer ändå aldrig ringa upp igen. Jag är TRÖTT på att vakna varje morgon och veta att det bästa som kan hända idag är att det är sol ute, inget annat kan jag hoppas på. För jag vet att den här dagen kommer jag ändå inte få ett jobb heller, inga pengar, ingen resa till Stockholm, ingenting. Tiden står stilla, och det är helt okej om man trivs i sini tillvaro medans tiden står stilla. Men just nu vill jag bara härifrån, bort från allting för jag vet att vart som helst är fan bättre än här.
Och så jävla mycke begär jag väl inte? Jag begär bara att få en normal vardag. Gå upp sju varje morgon, gå till jobbet, få min lönecheck, träffa en kompis, käka middag med Jonatan, bada på kvällen och kolla på tv. Plugga lite och festa lite. Betala räkningar och städa. SVENSSON! VANLIGT! DUGLIGT! LYCKLIGT! HELT OKEJ!
Jag vill kunna säga det när någon frågar hur jag mår, hur mitt liv ser ut, hur min tillvaro är. Inte tänka "allting suger, du råkar inte vilja byta liv med mig?" och sen svara "Jo, det är bara bra. Finfint! Haha!"
Jag har slut på leenden. Och det händer inte mig så ofta. Jag brukar repa mig rätt fort. Men nu känns det verkligen hopplöst, meningslöst och totalt uppgivet. Jag orkar inte ens försöka för det finns ingen mening med det. DET GÅR JU ÄNDÅ INTE!
Det enda som fungerar idag är Empa. Jag saknar henne så otroligt mycket. Ingen förstår. Jag går sönder, i tusen bitar. Och vem plockar upp mig då? Vem kan hitta alla skärvor och vem har ett tillräckligt starkt lim? Fan.
Ge mig något som tar mig någonstans.
Jarlex.
Alexander, Alexander, Alexander. I MISS YOU!
Du är så pure, så liten och ändå så stor. Det går inte att förklara nånting i det här inlägget utan att det låter som att " jag är vuxen nu, och jag kommer minsann ihåg p åden gamla goda tiden när jag var lite liten som du.." men så vill vi ju inte ha det. Nej, nej, nej.
Jag ville bara komma fram till att när jag va 15, så hade jag the time of my life och allt va bara så jävla roligt. Jag vill vara 15 igen. Om fem år kommer jag inte se någon skillnad på 15 och 19 som jag är nu, då komemr dom åren smälta ihop antagligen. Men just nu, just idag, känns det som att det är stor skillnad.
Kan vara för att vi fick elräkningen idag på 500:-, för att vi ska gå till jobber imorrn, för att jag ska börja plugga för att kunna få ett vettigt jobb och måste ta ansvar för det HELT SJÄLV, och det kan också vara för att jag är min egen mamma nu. Det finns ingen annan som städar efter mig, som tvättar mina kläder, som ser till att det alltid finns mat hemma, som kramar mig fast jag inte vill ha en kram, som säger åt mig att gå å lägga mig när jag är trött fast jag inte vill gå å lägga mig, som påminner mig om saker jag glömt bort fast jag säger att JA, JAG VET, och en mamma som jag aldrig riktigt hade men som ändå skulle föreställa en mamma.
Jag saknar bara den mamma-delen där min mamma tog ansvar för saker, så jag slapp göra det. Inte den mamma-delen där hon skulle vara ett berg att luta sig mot eller där hon älskade mig no matter what, för det var hon ju aldrig.
Men jag saknar att slippa ansvara för allting, att slippa tänka. För slutar jag tänka i fem minuter, då kanske jag glömmer nåt viktigt, typ tvätt-tiden, betala räknningarna, ett möte jag ska på, åka till jobbet, handla, städa, mata shibbi, diska, laga mat.. osv. Och okej, jag är den som brukar tänka för mig själv att SO WHAT om jag glömmer det, vad jag kan göra idag kan jag säkert göra imorrn också. Men nu är det inte så längre.
Jag vill helt enkelt bara ha Alex här för han gör mig happyhappyhappy, han ger mig energi och jag blir helt flipprig omkring honom för jag vill bara höra om allt han gör, om han flickvän, om skolan, hur det är hemma, om ALLT! För då får jag i några minuter nicka och le, lägga huvudet på sne och tänka tillbaka på alla nätter vi drog runt i Överum och smällde smällare, vi slog sönder saker, hängde utanför Blombergs, pizzan, satt hemma hos nån å bara satt, kollade på tv, snackade. Den där tiden då man inte gjorde ett skit, ingenting, frö det fanns inget å göra, fast det ändå va så viktigt och skönt, att få göra ingenting. Som en socialdragkraft.
Om jag fick välja så skulle jag vara 15 igen där mitt största problem var om jag inte fick åka till Jonatan en helg. För då insåg jag inte riktigt heller att, åker jag så åker jag. Vad ska dom göra? Men nu kan jag tänka så för nu bestämmer jag själv, men att få bestämma en sån sak själv är inte riktigt värt alla räkningar och alla måsten.
Ge mig ett normalt jobb, ge mig en heltidsanställning och bra månads lön. Ge mig pengar och ett hembiträde. Och en magiskdryck så Jonatan kan gå upp på morronen.
Ge mig Alex.
Du är så pure, så liten och ändå så stor. Det går inte att förklara nånting i det här inlägget utan att det låter som att " jag är vuxen nu, och jag kommer minsann ihåg p åden gamla goda tiden när jag var lite liten som du.." men så vill vi ju inte ha det. Nej, nej, nej.
Jag ville bara komma fram till att när jag va 15, så hade jag the time of my life och allt va bara så jävla roligt. Jag vill vara 15 igen. Om fem år kommer jag inte se någon skillnad på 15 och 19 som jag är nu, då komemr dom åren smälta ihop antagligen. Men just nu, just idag, känns det som att det är stor skillnad.
Kan vara för att vi fick elräkningen idag på 500:-, för att vi ska gå till jobber imorrn, för att jag ska börja plugga för att kunna få ett vettigt jobb och måste ta ansvar för det HELT SJÄLV, och det kan också vara för att jag är min egen mamma nu. Det finns ingen annan som städar efter mig, som tvättar mina kläder, som ser till att det alltid finns mat hemma, som kramar mig fast jag inte vill ha en kram, som säger åt mig att gå å lägga mig när jag är trött fast jag inte vill gå å lägga mig, som påminner mig om saker jag glömt bort fast jag säger att JA, JAG VET, och en mamma som jag aldrig riktigt hade men som ändå skulle föreställa en mamma.
Jag saknar bara den mamma-delen där min mamma tog ansvar för saker, så jag slapp göra det. Inte den mamma-delen där hon skulle vara ett berg att luta sig mot eller där hon älskade mig no matter what, för det var hon ju aldrig.
Men jag saknar att slippa ansvara för allting, att slippa tänka. För slutar jag tänka i fem minuter, då kanske jag glömmer nåt viktigt, typ tvätt-tiden, betala räknningarna, ett möte jag ska på, åka till jobbet, handla, städa, mata shibbi, diska, laga mat.. osv. Och okej, jag är den som brukar tänka för mig själv att SO WHAT om jag glömmer det, vad jag kan göra idag kan jag säkert göra imorrn också. Men nu är det inte så längre.
Jag vill helt enkelt bara ha Alex här för han gör mig happyhappyhappy, han ger mig energi och jag blir helt flipprig omkring honom för jag vill bara höra om allt han gör, om han flickvän, om skolan, hur det är hemma, om ALLT! För då får jag i några minuter nicka och le, lägga huvudet på sne och tänka tillbaka på alla nätter vi drog runt i Överum och smällde smällare, vi slog sönder saker, hängde utanför Blombergs, pizzan, satt hemma hos nån å bara satt, kollade på tv, snackade. Den där tiden då man inte gjorde ett skit, ingenting, frö det fanns inget å göra, fast det ändå va så viktigt och skönt, att få göra ingenting. Som en socialdragkraft.
Om jag fick välja så skulle jag vara 15 igen där mitt största problem var om jag inte fick åka till Jonatan en helg. För då insåg jag inte riktigt heller att, åker jag så åker jag. Vad ska dom göra? Men nu kan jag tänka så för nu bestämmer jag själv, men att få bestämma en sån sak själv är inte riktigt värt alla räkningar och alla måsten.
Ge mig ett normalt jobb, ge mig en heltidsanställning och bra månads lön. Ge mig pengar och ett hembiträde. Och en magiskdryck så Jonatan kan gå upp på morronen.
Ge mig Alex.
Disträ.
Jag är disträ. Och jag vill be om ursäkt. Jag är frånvarande när ni ringer, jag ringer inte upp, svarar inte i telefon, svarar inte på sms, är otrevlig, kort, gnällig och nonchalant. Det är jobbigt just nu. Det är påfrestande att inte veta om man kommer ha råd med hyran i slutet av månaden, att påbörja nya projekt som att plugga, börja nytt jobb, söka nya jobb, anställningsintervjuer osv. Jag vet inte hur jag ska ta tag i så många trådar på en och samma gång, utan att blanda ihop dom, lära mig att priotera dom och samtidigt hålla i dom så jag inte tappar någon.
Och medans jag gör allt detta, håller i allting som händer, så ska jag göra det med ett stort leende på läpparna och alltid ett skratt i bakfickan.
Jag uppskattar er, alla. Jag uppskattar att Emelie står ut med att jag aldrig hör av mig och inte lägger ner tillräckligt mycke tid på Mary Kay, jag är så glad över att du alltid får mig att le och peppar mig.
Och jag uppskattar att Jenny var här, och att hon kommer hit snart igen. Du gör mig så lugn, och trygg. När du kom så kunde jag sova tryggt för jag visste att när jag vaknade så fanns du där och den dagen jag fick dela med dig, skulle bli en bra dag. Även om jag va kort och grinig emellanåt.
Och jag uppskattar när Elin ber mig komma hem till Stockholm, när Daniéla och Yessica frågar när vi ses nästa gång. Jag blir så jävla glad av det, även om jag inte svarar. Jag vet inte varför jag inte svarar men jag tror att det är för att jag inte vill inse att jag faktiskt inte vet när jag kommer hem till Stockholm nästa gång.
Jag uppskattar dessutom Jonatan, för att han bara står ut med mig. När jag gråter, när jag skriker, slår honom, är sur, blir irriterad på ingenting, skäller på honom och är dum i huvet.
Det ända jag inte uppskattar just nu, är mig själv. Jag hatar att jag inte bara kan koppla av när jag väl är hemma, ladda batterierna och sen ta nya tag. Jag går istället runt på sparläge konstant och oroar mig över allting.
Men jag ska bättre mig. Ta hand om mig själv så jag kan ta hand om andra och viktigare saker, än att glo på tv hela dagen och sen inte kunna sova för jag har ångest för jag inte gjort något av dagen. SKärpning!
Och medans jag gör allt detta, håller i allting som händer, så ska jag göra det med ett stort leende på läpparna och alltid ett skratt i bakfickan.
Jag uppskattar er, alla. Jag uppskattar att Emelie står ut med att jag aldrig hör av mig och inte lägger ner tillräckligt mycke tid på Mary Kay, jag är så glad över att du alltid får mig att le och peppar mig.
Och jag uppskattar att Jenny var här, och att hon kommer hit snart igen. Du gör mig så lugn, och trygg. När du kom så kunde jag sova tryggt för jag visste att när jag vaknade så fanns du där och den dagen jag fick dela med dig, skulle bli en bra dag. Även om jag va kort och grinig emellanåt.
Och jag uppskattar när Elin ber mig komma hem till Stockholm, när Daniéla och Yessica frågar när vi ses nästa gång. Jag blir så jävla glad av det, även om jag inte svarar. Jag vet inte varför jag inte svarar men jag tror att det är för att jag inte vill inse att jag faktiskt inte vet när jag kommer hem till Stockholm nästa gång.
Jag uppskattar dessutom Jonatan, för att han bara står ut med mig. När jag gråter, när jag skriker, slår honom, är sur, blir irriterad på ingenting, skäller på honom och är dum i huvet.
Det ända jag inte uppskattar just nu, är mig själv. Jag hatar att jag inte bara kan koppla av när jag väl är hemma, ladda batterierna och sen ta nya tag. Jag går istället runt på sparläge konstant och oroar mig över allting.
Men jag ska bättre mig. Ta hand om mig själv så jag kan ta hand om andra och viktigare saker, än att glo på tv hela dagen och sen inte kunna sova för jag har ångest för jag inte gjort något av dagen. SKärpning!
