FREDAG.
Jag trodde att det handlade om att göra ett avtryck, lämna något efter sig. Aldrig någon, men något. Spår. Bevis på att jag funnits. Och inte bara fanns - till och med spelade roll.
Helst skulle jag vilja att solen kom ihåg mig. Och de röda löven på hösten. Smaken av snö på tungan. Första badet på våren. Och året om solen. Men det är svårt att sätta märken och avtryck i känslan av snö på tungan. Eller första badet.
Sen började jag låta alla de här sakerna spela större roll för mig. Det handlar kanske inte om att jag ska spela roll för dem. Det är inte min sak att sätta avtryck i det första badet, det är det första badet som ska göra avtryck i mig.
Bäst av allt är att ryggsäcken till slut blir proppfull och då måste man packa om. Prioritera. Och lämna skiten för att få plats med de röda löven i ryggan istället.
